En kväll när jag som 9-åring besökte min 12 år äldre bror i hans lägenhet på Ringvägen i Stockholm tog han fram sina hörlurar och bad mig lyssna på en låt. Den låten var verkligen något annat än allt jag hört tidigare. Det var snabbt, det var hårt och det var bara helt underbart! Det var här min livslånga kärlek för hårdrock kom att inledas. Låten jag fick lyssna var ingen mindre än Fast As A Shark med Accept och även om jag sedan upptäckte andra band som betyder mer för mig idag ligger Accept och Udo Dirkschneider mig väldigt varmt om hjärtat.
Udo Dirkschneider har, förutom en tillfällig Accept-återförening 2005, mest fokuserat på sitt egna band U.D.O. de senaste 25 åren. De senaste åren har Dirkschneider valt att fokusera allt mer på materialet från sin tid i Accept igen och gjort flera turnéer med fokus på just Accept-låtar. När han kommer till Skogsröjet i sommar kommer han bland annat uppmärksamma Metal Heart-plattan. Jag vet inte om den nyblivna 70-åringen (Udo blev 70 år 6 april i år) blivit allt mer nostalgisk på senare år, men nu ger han dessutom ut ett coveralbum med 17 låtar som influerat honom allra mest. Plattan har fått det passande namnet My Way. När det gäller coveralbum brukar jag alltid vara lite skeptisk, oftast brukar de bara tas emot med en axelryckning. Men nu är det ju Udo Dirkschneider som ger ut ett coveralbum, det måste väl ändå bli bra?
Första låten som Udo tolkar är Alex Harveys Faith Healer. En låt som jag inte hört tidigare. Men när jag börjar lyssna tycker jag att det låter väldigt mycket som både U.D.O. och Accept. Hade jag inte vetat om att det här var en cover skulle jag lätt kunna tro att det här var en Accept-låt som jag missat under årens gång. När jag sedan lyssnar på originalet inser jag att Udo utgått ganska mycket från originallåten men ändå fått den att låta som hans egen. Väldigt bra och passande val av den gamle tysken. En bra inledning på detta coveralbum!
Crazy World Of Arthur Brown är ett progressivt band som grundades på 60-talet och som jag aldrig någonsin hört talas om. Men deras låt Fire har tydligen influerat Udo och är låt nummer två på denna coverplatta. Här skapar Udo mer sin egen version av låten, som i originalversion är ganska långt bort från Accept och U.D.O. Även om det blir en ganska kraftfull och tung version av Udo måste jag ändå erkänna att jag gillar det progressiva originalet mer än Udos powertolkning. Dock gör inte Udo inte bort sig med denna version.
Nästa låt som ska tolkas är Sympathy av inga mindre än Uriah Heep. Även om jag förstår att Udo vill hylla Uriah Heep blir denna cover en misslyckad historia. Udos sound passar enligt mig inte alls ihop med den i original fantastiska Sympathy. Det känns lite som att Udo velat ha med den här låten för att det är en jäkligt bra låt, men att han sen inte vetat hur han skulle göra med den riktigt. Vissa låtar ska man bara låta bli att tolka.
Nästa artist att hyllas är ingen mindre än rockmormor själv, Tina Turner, och hennes låt Nutbush City Limits som av Udo getts namnet They Call It Nutbush. Det är lite oklart varför Udo gjort så, det skulle också kunna ett tryckfel från skivbolaget. Det är i alla fall en riktig rock’n’roll-dänga som passar bra ihop med Udos raspiga röst. Jag tycker också om att Udo låter blåsinstrumenten ta mycket plats i refrängen. Det skapar en skön rockkänsla. Jag får nästan lite I’m A Rebel-vibbar av denna låt av någon anledning.
Nästa låt är ingen mindre än Rainbows fantastiska Man On The Silver Mountain. Här håller sig Udo väldigt mycket till originalversionen som släpptes 1975. Det finns låtar ska man inte ge sig in och mixtra med. Jag tycker också det är bra att Udo gör låten i sitt originaltempo och inte i den upptempoversion Rainbow och Dio brukade köra live. Den hade inte passat Udo lika bra tror jag. Problemet när man låter så nära originalet är att det känns lite småtråkigt bara.
Hell Raiser med The Sweet kommer efter Man On The Silver Mountain. Även om refrängen är ganska skön i Udos tappning måste jag säga att det här är en tolkning som kanske inte är bland de bättre på skivan. Det låter inte alls bra i verserna och det blir tyvärr skivans hittills sämsta låt. Precis som med Sympathy skulle Udo låtit även denna låt vara.
Nu blir det jobbigt för Udo. För nästa låt är en av mina absoluta favoritlåtar, No class med Motörhead från Overkill-plattan, en platta som jag har som nummer tre bland världens bästa plattor genom alla tider. Glädjande passar låten som handen i handsken hos vår tyske vän. Och egentligen är väl ingen förvånad, Udo raspiga och skrikiga röst passar in perfekt med Motörheads rockiga, skitiga och röjiga sound. Precis som med Man On The Silver Mountain låter Udo No Class låta som i originalet och det är jag väldigt tacksam för. Jag tror att Lemmy sitter med en Jack Daniels och ler i sin himmel när han hör denna hyllning.
Efter fadäsen med Hell Raiser rycker Udo upp sig rejält. Först med den fantastiska versionen av No Class och nu med Rock And Roll av Led Zeppelin. Även den en skön och snabb rockdänga där Udos röst passar perfekt. Låten påminner i stort om Zeppelins original och det här med att hålla sig originalet tillverkar vara ett vinnande koncept för Udo på denna platta.
The Stroke med Billy Squire är ännu en låt som jag inte hört tidigare. En låt som jag tycker passar Udo väldigt bra och efter att ha hört originalet tycker jag att Udos lite tyngre variant är snäppet bättre. Jag tycker att han håller sig ganska nära originalet men gör låten lite tyngre och tillsammans med Udo hesa, arga och raspiga röst blir det här en riktigt bra cover.
Rolling Stones har väl aldrig varit något favoritband hos mig. Likt min store förebild Lemmy har jag alltid varit mer för Beatles än Stones. Dock har jag alltid varit svag för Paint It Black. Udo lyckas även med denna låt tycker jag. Låten inleds med ett intro som inte alls påminner om originalets intro. Sedan gör han en riktigt bra cover där man kan höra tydliga kopplingar till originalet men samtidigt har Udo satt sin egen prägel på låten.
Även om jag är född 1983 så har jag ändå haft förmånen att se Scorpions med Uli Jon Roth. Detta när han gästspelade på några låtar under Scorpions spelning på Sweden Rock 2007, en fantastisk upplevelse då 70-talets Scorpions knockar 80-talets Scorpions fullständigt. En av låtarna de spelade med Uli Jon Roth var He’s A Woman She’s A Man. En fantastisk låt och Udo gör inte sina landsmän besvikna med sin tolkning av denna fantastiska låt. Det är en lite tyngre variant än originalet med kanske mer dominerande trummor än gitarrer som i originalet och visst att man saknar Uli Jon Roth och Rudolf Schnenkers gitarrer men det är ändå en värdig tolkning av Udo.
Att lyssna igenom My Way av Udo är lite som att gå igenom sin egen skivsamling. Nästa spår som dyker upp är en annan gammal kär vän, nämligen T.N.T. med Australiens stolthet, AC/DC. Även här väljer Udo en låt som passar som handen i handsken för honom. Visst att han kanske inte har så där jättemycket gemensamt med Bon Scott i ACDC men när jag hör Udo tolka T.N.T. tycker jag att den 70-årige tysken låter som Brian Johnson på steroider. Och då jag tillhör den skara av AC/DC-fans som uppskattar Brian Johnson är det alltså ett gott betyg.
Ballades Jealousy av Frankie Miller blir nästa låt som avhandlas och även om jag inte tycker att originallåten är något vidare gör Udo ändå en helt ok version. Jag har alltid tyckt att Udos röst passat bra in i ballader, kanske framförallt i Can’t Stand The Night med Accept och Tears Of A Clown med U.D.O. Även här kommer hans röst in på ett bra sätt som gör att denna ballad lyfts ett par nivåer.
Hell Bent for Leather med Judas Priest! Det bara måste vara något som passar Udo Dirkschneider. Nog för att Udo och Rob Halford låter allt annat än lika så är det här en sån urhårdrockslåt att den passar de flesta sångare i hårdrocksvärlden. I övrigt följer låten ganska tydligt Priests original och det är ju inte direkt något att vara ledsen över.
We Will Rock You, den gamla Queen-låten ska också vara med på ett hörn mot slutet. Här tar Udo verkligen ut svängarna rejält och det enda som känns igen från originalet är texten. Det är en snabbare och mer ösig variant än Queens original. Jag skulle inte bli förvånad om den är dyker upp som extranummer eller liknande under Udos spelningar i sommar. Det här kan bli en riktigt bra livelåt.
På plattans näst sista låt får vi för första gången vara med om något som aldrig tidigare hänt, tro det eller ej! Udo Dirkschneider sjunger för första gången på sitt modersmål, tyska! Låten han tolkar är Kein Zurück med tyska synthbandet Wolfsheim. Här tar Udo den synthpoplåt och gör om till en kraftfull tysk metalballad, resultatet blir förvånansvärt bra faktiskt.
Som avslutningslåt på detta coveralbum väljer Udo så klart My Way av Frank Sinatra. En mycket passande och bra avslutning. Udo får återigen visa vilken fantastisk röst han har och att den passar in på så mycket mer än bara tunga hårdrockslåtar. My Way knyter ihop säcken på ett bra sätt och det blir en ganska pampig avslutning på coverplattan.
Sammanfattningsvis är My Way en bra och stabil insats från den gamle tysken. Det är väl knappast detta album som han kommer bli ihågkommen för men det är inte heller något album han ska behöva skämmas för. Det är också en härlig resa genom rockhistorien för den som gillar att bli nostalgisk. Visst att det blir några bottenskrap och visst kan man tycka det är tråkigt när vissa låter nästan som exakta kopior som originalen, men överlag är det en bra platta. Udo Dirkschneiders röst låter riktigt bra och han känns pigg och taggad inför sommarens turné. Under påskhelgen blev det dessutom officiellt att Dirkschneider kommer till sommarens Wacken Open Air i norra Tyskland, dit denna skribent har biljett. Det vore kul om någon av dessa tolkningar dök upp i setlistan, tillsammans med barndomsfavoriten Fast As A Shark så klart!
Artist: Dirkschneider
Titel: My Way
Bästa spår: No Class, Rock And Roll, We Will Rock You
Skivbolag: Atomic Fire records
Releasedatum: 2022-04-22
Av: Pär Lindström
