En bit in i Januari 2006 är American Idol igång med sina auditions. En av dom sökande var en kille vid namn Chris Daughtry som visade sig vara en grungerockare med klockren röst. Det var väl kanske inte så vanligt med den typen av profiler på den tiden inom just American Idol så redan från första början lär han ha lockat till sig mycket uppmärksamhet. Långt kom han dessutom. Unge Chris Daughtry blev finalist men fick nöja sig med en fjärde plats. Trots allt kan det vara så att han är den mest ihågkomna American Idol-deltagaren och tveklöst en av deltagarna det gått bäst för hittills.
Strax efter American Idol grundades bandet Daughtry (uppenbarligen döpt efter ledarens efternamn) och självbetitlade debutalbumet som släpptes i november 2006 blev en storsäljare. Etta i amerikanska Billboard 200 och hela sex miljoner exemplar såldes i USA. Inte illa pinkat för en Idol-deltagare i början. Även efterföljaren Leave This Town som kom tre år senare blev en ungefär lika stor succé. Från och med tredje albumet Break The Spell (2011) började intresset för Daughtry kanske försvagas men även då lyckades bandet komma in i top 10 och än idag verkar dom vara relevanta.
Kan börja med att erkänna att jag i början var intresserad i Daughtry. Må hända att det inte varit mer än radiovänlig postgrunge/alternativrock som går att jämföra med Nickelback, 3 Doors Down, Theory Of A Deadman eller Fuel. Men Daughtry var ändå bra och intressanta i den genren, och oavsett vad man tycker om bandet kan man inte neka att Chris Daughtry själv har en bra röst. Tyvärr började mitt intresse för Daughtry bli lågt från och med fjärde albumet Baptized (2013). Då blev musiken mer pop-orienterad och vid sidan av några få låtar som gick att rädda var det mesta alldeles för generiskt och dåligt. Senaste albumet Cage To Rattle var till och med ännu sämre och näst intill tom på gitarrer. Där försvann det lilla som fanns kvar av mitt intresse helt och hållet. Men långt innan det här sjätte albumet Dearly Beloved blev ett faktum kunde vi höra singlarna World On Fire och Heavy Is The Crown som såg ut att peka på en återgång till postgrunge-rötterna. Då hade man all anledning att se fram emot kommande album. Inte nog med att det låter återigen som Daughtry i skivdebuten och Leave This Town, man tycks även ha mognat som låtskrivare och då kunde man ana att något stort var på gång.
Innan vi går in på innehållet bör vi kanske lägga till att Dearly Beloved är första albumet bandet producerat och släppt på egen hand utan ett större skivbolag bakom och jag hörde Chris säga i en intervju att det har gjort honom fri att skapa den typen av album han alltid velat skapa. Det brukar vara ett gott tecken och då borde resultatet inte vara särskilt förvånande. Först ut i det här fallet är låten Desperation som inleder med ett mörkt intro på syntar och en stark basgång. Det finns fortfarande vissa inslag av pop i refrängen men som kontrasteras med tunga gitarrer i bakgrunden. Låt nummer två är World On Fire och det är precis det man helst förväntar sig av Daughtry och lite till, lagom ösig alternativrock/postgrunge med ett starkt budskap i texten. Nästa låt Heavy Is The Crown är lite samma sak som förra fast kanske snäppet hårdare. Låt nummer fyra Changes Are Coming ser ut att spara på krutet och kan ge intryck av att det är en ballad, men bjuder så småningom på tunga och rätt så feta riff. Troligen bland det hårdaste i albumet. Titelspåret däremot (som är låt nummer fem) är definitivt en ballad med poppiga melodier, men en bra sådan och även den har en viss nivå av hårdhet. Riktigt bra.
Rent objektivt kan jag tycka att Somebody och Call You Mine är albumets svagaste punkter. Alldeles för pop-orienterat för min smak. Vissa kanske inkluderar Break Into My Heart då det bara rör sig om en akustisk pianoballad, men personligen tycker jag den fyller sin funktion till 100%. Dearly Beloved är inget direkt musikaliskt mästerverk men ändå en glad överraskning som förtjänar att uppmärksammas. Efter bakslagen i Baptized och Cage To Rattle är det här precis det vi som följt Daughtry ett tag behövde. Ett typexempel på en bra alternative rock/postgrunge-platta som dessutom är bra producerad. När pressen från ett stort skivbolag försvinner kan man definitivt förvänta sig bra grejer av någon som Chris Daughtry och hans band. I övrigt kan jag konstatera att några andra låtar jag uppskattade är Evil, Asylum, The Victim och Lioness. Temple Of The Dog-covern Hunger Strike där Lajon Witherspoon i Sevendust gästar är också 10 av 10. Både han och Chris Daughtry gjorde ett strålande jobb i rösterna där.
Det är ett faktum att många band i den här stilen i senare tid valt att bli mer poprockiga i sin musik och Daughtry har inte varit något undantag där. Men jättebra att Daughtry hittat tillbaka till det dom är bra på och det skulle kunna vara så att Dearly Beloved är deras bästa album hittills då texterna med åren blivit mognare och mer personliga. Oavsett vad du tycker om Daughtry och allt som har att göra med radiorock uppmanar jag dig att ge Dearly Beloved en chans. Du som gillar gamla Daughtry lär definitivt inte bli besviken och du som är mer skeptisk lär säkert finna nånting positivt här. Självklart finns det några låtar som inte tillför nånting till det hela och självklart finns det saker som hade kunnat vara bättre. Men för vad det är för typ av band är det här strålande. Nu hoppas jag personligen att Daughtry håller sig till det här för det är som sagt det här dom är bra på och som gjort dom stora från första början.
Band: Daughtry
Titel: Dearly Beloved
Genre: Alternative/hard rock/post-grunge
Skivbolag: Dogtree, Alternative Distributon Alliance
Releasedatum: 17 september 2021.
Lucas LMZ Zimmermann.
