Amerikanska Darkest Hour är tillbaka med ny musik efter ungefär sju långa år. Visserligen har bandet inte varit helt inaktiva hela den tiden då de släppt en samling covers, ett livealbum och en EP på två nyinspelningar av gamla låtar, men det är först nu ny musik är ett faktum. Perpetual | Terminal är namnet på deras tionde studioalbum och det släpptes så sent som i förrgår. Nu kanske Darkest Hour inte är ett bandnamn som är alldeles för bekant , så här nedanför kommer en liten introduktion.
Darkest Hour grundades år 1995 i Washington, D.C. och var i början ett hardcore-punk band med metal-inslag. Från och med debutalbumet började The Mark Of Judas (2000) utvecklades musiken till en kombination av melodisk dödsmetal och metalcore, vilket har varit signatursound i övriga studioalbum bortsett från i självbetitlade albumet (2014) där soundet blev rakt av metalcore. Darkest Hour har i övrigt varit hyllat av kritiker för album som Deliver Us (2007), Undoing Ruin (2005) och The Eternal Return (2009). Det förstnämnda debuterade på nummer 110 i USAs Billboard Album Charts. Dock gick det som bäst kommersiellt för Darkest Hour med förra albumet Godless Prophets & The Migrant Flora (2017) som nådde plats 42 i Billboard 200.
Återkommande ämnen i bandets texter är bland annat samhälle, politik, religion och inre kamper. I nya albumet Perpetual | Terminal fördjupar man sig i ämnen som döden, återfödelse och den ständigt närvarande förändringscykeln. I andra ord kanske vi står inför ett av deras mest personliga studioalbum hittills. Men hur bra är det? Låt oss ta reda på det.
Perpetual | Terminal börjar direkt med titelspåret som efter ett halvepiskt intro på gitarrharmonier kör gasen i botten och bjuder på en kontrast av snabba och aggressiva riff, vass growl, episk atmosfär och kreativa gitarrsolon. Refrängen är kryddad med smått diskreta körer och det händer väldigt mycket under låtens gång. En stark inledning som visar ganska tydligt vad som väntar i resten av albumet. Albumet fortsätter med Societal Bile som känns snäppet råare och aggressivare. Det finns tydliga inslag av både metalcore, death metal och hardcore punk. Trots allt har man ändå lyckats klämma in en ganska melodisk refräng i det hela. Kanske inte riktigt lika bra som den förra, men ändå rätt bra.
Låt nummer tre A Prayer To A Holy Death är en riktig höjdare. Händelserik, härliga melodier, inspirerade sånginsatser och väldigt kreativa och klockrena gitarrsolon. Helt perfekt och dessutom härlig att headbanga till. Säkert en eventuell livefavorit. Vi fortsätter med ytterligare en höjdare vid namn The Nihilist Undone. Den känns i början väldigt aggressiv och straight forward, men bryter så småningom ut i en episk refräng kryddad med härliga gitarrmelodier. Härifrån går det bara att förvänta sig ännu mer guld.
På plats nummer fem har vi One With The Void och det är första gången i albumet vi får höra clean vocals. Den innebär rejäl temposänkning och tillför en rejäl dos melankoli. Jag kan förstå att den här låten kan komma som en chock för lyssnaren och det kanske är det som är meningen, men den är ändå välgjord och skickligt uppbyggd. Efter det går vi över till korta och instrumentala Amor Fati som man i början kan tro är ett intro till nästa låt Love Is Fear, men det känns inte riktigt så. Love Is Fear är snabb och aggressiv rakt igenom och har en simplare struktur än resten av innehållet. Säkert också en livefavorit.
Mot slutet har vi New Utopian Dream, Mausoleum, My Only Regret och slutligen Goddess Of War, Give Me Something To Die For. Uppskattade den andra och sistnämnda lite extra, men det är ändå fyra bra låtar. Och egentligen, alla låtar i Perpetual | Terminal är bra. Vissa är bättre än andra, men jag njöt verkligen av varenda sekund i hela albumet. Det var faktiskt ganska längesen jag kunde säga nånting liknande om ett helt studioalbum och i synnerhet ett album i just den här genren.
Det finns verkligen ingenting negativt att säga om Perpetual | Terminal. Produktionen är korrekt, insatserna på sång och instrument är inspirerade, innehållet är varierat och representerar känslorna man velat leverera från första början väldigt bra. Det här är så nära perfektion det går att vara och med all sannolikhet ett av årets bästa album. Visserligen är vi bara i början av året än så länge, men jag förväntar mig ändå väldigt få album i den här nivån i år, om ens något mer.
Nu önskar jag att jag hade nånting negativt att säga om Perpetual | Terminal för att inte låta som en galen fanboy, men i det här fallet är det väldigt svårt om inte omöjligt. Det märks att Darkest Hour var väldigt sugna på att släppa ny musik och gapet mellan detta och förra albumet skulle kunna ha att göra med att man jobbat lugnt och utan press när man komponerat låtarna. Nog har jag lyssnat på Darkest Hour ganska länge, men jag kommer inte riktigt ihåg att bandet släppt nånting så klockrent som Perpetual | Terminal. Alltså kan det här vara deras bästa album och definitivt en obligatorisk lyssning för er som gillar metal av den extremare sorten.
Band: Darkest Hour.
Titel: Perpetual | Terminal.
Genre: Melodic Death Metal/Metalcore.
Skivbolag: MNRK Heavy.
Releasedatum: 23 februari 2024.
Lucas LMZ Zimmermann.
