Vem har inte vaknat en söndag efter lunch och med torr strupe förkunnat ”I’m sleeping my day away!” Danska D-A-D gjorde ett rejält avtryck i slutet av 80-talet med sin dieseldoftande rock, och klev snabbt upp på listan över danska storheter som Gasolin, Pretty Maids och Mercuful Fate/King Diamond.
Men det var 35 år sedan och mycket diesel har flutit genom förbränningsmotorerna sedan dess. Nu släpper bandet, som firar 40-årsjubileum, deras trettonde platta och den första på fem år. Och mycket är sig likt med sentida D-A-D.
Det är oerhört märkligt att man har valt att öppna med ”God Parys to Man”, som är plattans kanske svagaste spår. Det är trist, småpoppig bluesrock utan någon riktig refräng, vilket gör att den bara känns släpig och malande. Det här är musik som band som Thunder och framför allt The Rolling Stones gör betydligt bättre.
Jag blir inte mycket gladare av efterföljande ”1st, 2nd & 3rd”. Det är slamrig, malande boogierock som inte tillför speciellt mycket. ”The Ghost” bjuder däremot på betydligt luftigare toner, det låter lite som Kent på starköl med en forntida The Edge på gitarr. Märklig kombo, jag vet.
Titelspåret ”Speed of Darkness” börjar jättesnyggt och smått drömskt med en elegant vers – men sedan kommer ännu en rätt tradig och malande refräng. Sticket är dock läckert. ”Head over Heels” är klassisk, amerikansk heartland-rock där vi hittar såväl Tom Petty som Eagle-Eye Cherry.
”Live by Fire” börjar äntligen påminna om en svunnen storhetstid, även om den låter lite om en korsning av Hanoi Rocks och Oskar Linnros ”Från och med du”(!). Den märkliga gatukorsningen till trots är det här riktigt bra. Alltså riktigt, riktigt bra. I luftiga och eleganta ”Crazy Wings” dras tempot ner (vilket är nyckeln till framgång för dagens D-A-D). Det doftar Héroes del Silencio och Jesper Binzer sjunger fullständigt strålande.
Efterföljande ”Keep That Mother Down” har verser som påminner om gamla D-A-D, även om även denna numera låter mer Stones. Tyvärr är refrängen – på nytt – tjatig och slamrig. Med ”Strange Terrain” vill kvartetten bjuda på betydligt mer tyngd, men det blir tyvärr lite intetsägande. Tänk Monster Magnet korsat med Trouble.
I ”In My Hands” testar Binzer röst à la distad plåtburk. Det är en bra vers och en helt okej om än lite grötig refräng, men helheten går inte riktigt ihop. Plus för ett snyggt gitarrsolo dock! ”Everything Is Gone Now” behåller slamret, men här funkar det betydligt bättre i Danko Jones förlovade land. Bra driv och en fullt fungerande refräng.
Med ”Automatic Survival” dras det ner till mid-tempo, och återigen växer allt mer som en enhet, och Binzers röst får på nytt ta plats på ett behagligt sätt. 80-tals-D-A-D är dock tillbaka i ”Waiting Is the Way”. Det här svänger ju, katten! Det är inte plattans bästa spår, men det här blir jag glad av.
Avslutande ”I’m Still Here” är (naturligtvis) en ballad, men den är väldigt snygg och har en fin text som klart balanserar på rätt sida. Av någon anledning far mina tankar iväg till Gasolin, anden av Danmarks finest sitter nog medfött hos våra sydvästra grannar. Jesper Binzer har själv sagt att ”Det finns ingen Kim Larsen i D-A-D, men fyra Franz Beckerlees”, och man behöver inte vara dansk för att ha Gasolin bland husgudarna.
Så var landar vi? Det är genomgående en grötig ljudbild på de hårdare låtarna som bara blir slamriga. Ett stort problem med D-A-D är refrängerna, genomgående är verserna bättre. Och det är ingen ny företeelse hos denna danska kvartett.
Utöver det är det emellanåt väldigt spretigt och ojämnt.Ingen av låtarna är ett magplask, men det är heller ingen som knockar mig. Så slutbetyget blir ändå bra i mitten på skalan. Live är det däremot inget fel på grabbarna, så haffa dem gärna i slutet av månaden i Stockholm och Göteborg. Och så är det ju aldrig fel att slänga på klassiska albumet ”No Fuel Left for the Pilgrims” efter en hård kväll på stan.
Artist: D-A-D
Titel: Speed of Darkness
Genre: Dansk dieselrock
Bästa spår: Live by Fire
Skivbolag: AFM Records
Releasedatum: 2024-10-04
Av Tony Johansson
