Confess släpper nu sitt fjärde studioalbum efter 6 års tystnad.
Året var år 2000 när bandet släppte sitt senaste i hyllade album Burn ’em all och framtiden såg då väldigt ljus ut med bokade spelningar och det var då bandet skulle breaka på allvar.
Men så slog den fruktansvärda pandemin till, allt stängdes ner och Confess stod där med en massa inställda planer.
Nu försöker dom göra comeback med nytt skivbolag i ryggen och en liten ny line-up.
Gitarristerna Blomman och Pontus Walldin har lämnat och ersatts av bandets bassist Ludwig samt Assar Hakala som producerade det senaste
albumet.
På bas har orginalmedlemen Lucky återvänt efter 10 år och gör därmed bandet komplett.
En annan stor grej som har hänt är att sångaren John Elliot nu även frontar Crashdiet som släppte nytt album så sent om I fredags och denna
vecka släpps nästa platta med Elliot bakom mikrofonen.
Nya albumet är döpt till Metalmorphosis och tar bandet en liten annan riktning rent musikaliskt på några låtar.
Första spåret colorvision skulle faktiskt kunna vara en Ghost-låt. Låten är snyggt gjort med ett gitarrsolot och Elliot sjunger faktiskt bättre än Forge.
På andra spåret The Warriors hör man lite av det gamla Confess igen. Dock frågar jag mig fortfarande ibland om det första solot är spelat på ett munspel eller en gitarr.
Wicked temptations är en hyfsad rock/party dänga med en catchig refräng och ett twin-gitarrsolo.
Titelspåret inleder lugnt innan det exploderar med snyggt inledningsriff förstärkt med synthinslag.
Beat of my heart är till största delen en akustiskt låt som undertecknad hade lite svårt för. Gitarrsolot i låten räddar en del av den men det är
skivans svagaste spår.
På Persuit of the Jenny Haniver höjs tempot omgående igen och Samuels baskaggar får jobba ordentligt.
För den som inte vet vad en Jenny Haniver är, så är det en torkad rocka som har skurits till, vikts och manipulerats för att likna en liten
drake, en demon eller ett sjömonster.
Nästa låt är The other side som går lite åt melodic rock hållet med mycket synthinslag.
Running for my death är en ny tempohöjare som rent musikaliskt går lite tillbaka till Burn ’em all plattan.
Näst sista Plauge of Steel flirtar med både den klassiska 80-tals hårdrocken och den lite mer moderna melodiska rocken.
Sista spåret Silvermalen flirtar med vikingatiden och hela låten inleds faktiskt några textrader på svenska.
Hur mår då Confess år 2026? Väldigt bra ändå måste jag säga.
Att bandet fortfarande har en hunger att vilja ut och spela runt om i Europa råder det ingen som helst tvekan om. Och live är dom en urkraft som bör ses på plats.
Summa summarum så är Metalmorphosis en riktigt stabil rockplatta.
Håller fortfarande dom 3 första skivorna lite högre men överlag så har det nya albumet 9 riktigt bra låtar men den där lilla pricken över i:t
saknas.
Trean i betyg är väldigt sabil och väldigt stark!
