Skivbolag: Napalm Records
Genre: Doom metal
Betyg: 8/10
Då var det äntligen dags för ett av Sveriges mest legendariska hårdrocksband att sticka ut hakan och presentera ny musik. ”The Door To Doom” är namnet på deras tolfte studioalbum som släpptes igår. Är du ett inbitet metalfan och bor i Sverige måste du åtminstone känna till Candlemass då vi snackar om ett banden som gjorde doom metal till vad det är idag. Visserligen grundade Black Sabbath och Pentagram genren i början av 70 utan att vara helt medvetna om det, men det var bland annat tack vare Candlemass och brittiska Witchfinder General på 80-talet som det hela började bli en definierad genre.
Som många känner till grundades Candlemass år 1982 under namnet Nemesis, först 1984 ändrade dom namnet till Candlemass och man skulle kunna säga att det är basisten Leif Edling som är motorn i bandet. Under deras långa karriär har flera sångare medverkat i bandet… där bland annat Thomas Vikström (Therion), Björn Flodkvist, Johan Längqvist, Mats Levén (fd. Krux, Yngwie Malmsteen, At Vance, Treat, Therion, Ludor etc.), Robert Lowe (Solitude Aeturnus) och såklart Messiah Marcolin som är frontmannen man mest kommer ihåg när man tänker på Candlemass. Skulle tro att Marcolin även är en av Sveriges mest ikoniska hårdrocksångare.
När man nämner Candlemass så brukar dom första skivorna som spontant dyker upp i mitt huvud vara dom fyra första… speciellt ”Nightfall” (1987) och ”Ancient Dreams” (1988), det var nämligen så jag upptäckte Candlemass en gång i tiden och jag erkänner att jag inte haft jättestor koll på bandet senaste tiden… har visserligen sett dom live på Sabaton Open Air (2015) och Gefle Metal Festival (2016), men inte mer än så då banden man går och upptäcker blir bara fler och fler. Alltså innan jag började skriva den här recensionen var jag tvungen att friska upp minnet en aning med gamla och lite nyare musik med Candlemass.
I nuläget räknar Candlemass med nygamla sångaren Johan Längqvist och även om jag tycker det är synd att Mats Levén inte är kvar i bandet då jag tyckte han gjorde en strålande insats är det inte alls fel att Johan är tillbaka, det ger ju väldigt mycket nostalgikänslor eftersom det var han som sjöng på debutalbumet ”Epicus Doomicus Metallicus” (1986). Skivan börjar ganska starkt med ”Splendor Demon Majesty” och i övrigt är ”The Door To Doom” ett starkt bevis på att Candlemass håller sig stenhårt till det som i alla tider definierat dom. Produktionen är felfri, låtarna intressanta och även om jag har väldigt svårt att jämföra det hela med ”Epicus Doomicus Metallicus” så är nostalgikänslorna garanterade… alltså var det en fullträff att ta tillbaka Johan Längqvist.
Skivan kan låta enformig mellan varven och det kan kännas lite som om Candlemass egentligen inte har nånting nytt och innovativt att komma med egentligen, men det sista behöver ändå inte vara nånting negativt beroende på ur vilket perspektiv man ser det hela. Inbitna Candlemass-fans lär definitivt uppskatta det hela och jag personligen tycker att skivan i överlag är lyckad. ”House Of Doom”, ”Bridge Of The Blind”, ”Splendor Demon Majesty”, ”Astorolus – The Great Octopus” (med Tony Iommi) och speciellt ”Black Trinity” är mina favoritlåtar ur det här albumet.
Bortsett från några EP’r, singlar, samlingsalbum och ett livealbum (2013) är det här bandets första studioalbum på 7 år och för oss som väntat är det här bland det bästa man kunde förvänta sig av Candlemass. Ett godkänt album med bra produktion och väldigt mycket nostalgikänslor som får oss att tänka tillbaka till bandets skivdebut. Jag är nöjd med det jag hörde… vissa aspekter kunde varit bättre, men ändå… ni som saknat gamla Candlemass bör definitivt lyssna på det här albumet om ni inte redan gjort det.
Av: Lucas Zimmermann.
