När jag hörde ”Leave the Light On” med Beth Hart för första gången för drygt 15 år sedan blev jag fullständigt knockad. Tillsammans med Black Sabbaths ”Changes” var det den mest nakna och sorgliga kärlekslåt jag hade hört i hela mitt liv. Och det är den fortfarande. Det där vibratot, den där nerven, den där närheten.
Sedan dess har jag alltid haft en förkärlek till Hart, även om hon oftast har gått mot blueshållet i sin musik och på senare år ofta tillsammans med gitarrvirtuosen Joe Bonamassa. Modern blues är för mig ofta lika spännande som innebandy, men när hon emellanåt har dragit åt antingen rockhållet eller det mer intima ensam vid pianot har hon varit fullständigt fantastisk. Och det är få som kan tolka Etta James, Billie Holiday och Aretha Franklin som Beth Hart. Eller rättare sagt, ingen annan.
Liveartisten Beth Hart ska vi inte ens tala om. Sök valfri låt live med henne på Youtube och bli… knockad. Jag såg henne på Cirkus tidigare i år, och det är en av de tre bästa konserter jag har sett under det här millenniet. Nu har hon släppt sin tionde studioplatta, om man räknar bort hyllningsplattan till Led Zeppelin (och vilken Zep-tolkare hon är!). Och vi är i huvudsak tillbaka i bluesen.
Gillar du sleaze i dess mest bluesiga form? Look no further. I ”Savior with a Razor” har hon dessutom en viss Slash på gitarr. På ”Suga N My Bowl” har hon Grammybelönade Eric Gales som gäst, som har utsetts till världens bästa bluesgitarrist. Men här blir det lite för mycket standardblues för min del.
”Never Underestimate a Gal” är kabaretmusik på en tysk svartklubb på 50-talet. Lite för cirkusaktigt för min smak, men vibratot är inte att leka med. I ”Drunk On Valentine” går vi från tysk svartklubb till rökig, amerikansk jazzklubb på 70-talet. Trumpeten för tankarna till valfri film under samma tidsera.
Nattklubbarna byts ut mot traditionell och något modernare hästjazz i ”Wanna Be Big Bad Johnny Cash” där huvudpersonen musikaliskt möter Shania Twain. Men i ”Wonderful World” händer det något – den där nerven som gör henne unik. Det är så enkelt, så utlämnande, så snyggt.
Beth Harts närhet fortsätter i ”Little Heartbreak Girl”. Hon sitter innanför pannbenet och sjunger, och det är omöjligt att inte kapitulera. Magin försvinner dock i ”Call the Police”. Det är ett försök att bygga upp en dramatisk nerv, men den faller tyvärr på sin simpelhet.
Titelspåret ”You Still Got Me” bjuder på skörhet i en närmast upprörd vaggvisa där Hart möter Janis Joplin. På ”Pimp Like That” är vi tillbaka på den rökiga jazzklubben, dock utan att trollbindas, och i avslutande ”Machine Gun Vibrato” drar hon på ett rätt coolt sätt iväg mot Nick Caves nattliga, bilburna steppland.
Slutomdömet är att det är ganska splittrat, men det är samtidigt väldigt väl genomfört, och Beth Hart är fortfarande den i särklass coolaste rockbrud världen har skådat sedan Debbie Harry och Joan Jett, med den coolaste rösten musikvärlden har hört sedan förra årtusendet. Och det är sannerligen inte illa.
Artist: Beth Hart
Titel: You Still Got Me
Genre: Bluesrock
Bästa spår: Little Heartbreak Girl
Skivbolag: Mascot Label Group
Releasedatum: 2024-10-25
Av Tony Johansson