Skivbolag: Nuclear Blast
Genre: Symphonic/power/progressive metal.
Betyg: 7/10
Då var det dags… Tobias Sammet och sitt Avantasia presenterar ”Moonglow” som är namnet på deras åttonde album. Tror alla som känner till Avantasia vet säkert vad man kan förvänta sig av ett Avantasia-album. Ett konceptalbum med varierat innehåll och många gästinsatser… det är ju det som har identifierat Avantasia sedan start då vi inte snackar om ett äkta hårdrocksband utan snarare en hårdrocksopera. Tror Sammet själv var pionjär i den här typen av projekt och att tunga namn inom hårdrocksvärlden skulle gästa i Avantasias låtar var inte så mycket av en gåta med tanke på att Avantasia skapades när Edguy (Sammets riktiga band) precis hunnit bli ett av Tysklands största hårdrocksband.
Trots att jag lyssnar väldigt mycket på Avantasia och beundrar Tobias Sammets karisma och kreativitet kan jag ärligt talat inte komma på en enda Avantasia-platta som varit ett musikaliskt mästerverk med bara bra låtar. Alla skivor har liksom både guldkorn och ointressanta/halvmediokra låtar… alltså lär ”Moonglow” inte vara något undantag precis. Dock måste jag säga att det såg väldigt lovande ut när första singeln ”The Raven Child” presenterades, detta är nog tveklöst en av dom bästa låtarna Avantasia någonsin gjort. I början av året släpptes ytterligare en singel… nämligen titelspåret som till en början inte lät så imponerande men tycker ändå den blir bättre och bättre för varje gång man lyssnar på den. Kan förstå att vissa reagerat illa då den har lite av en popstruktur… men det är inte första gången Avantasia kommer med nånting sådant, visserligen har grunden i deras musik alltid varit symphonic power metal men med inslag av allt möjligt från heavy metal, progressive metal, hårdrock, speed metal och pop… kan ju vara lite därför jag tog det hela med en nypa salt, refrängen sätter sig också på hjärnan väldigt snabbt och det kan förklara varför jag gillade den till slut.
Hursomhelst… gästerna den här gången är Hansi Kürsch (Blind Guardian), Ronnie Atkins (Pretty Maids), Jörn Lande, Candice Night, Mille Petrozza (Kreator), Bob Catley (Magnum), Geoff Tate (Operation Mindcrime/ex-Queensrÿche), Eric Martin (Mr. Big) och Michael Kiske (Unisonic, Helloween etc.). Några gäster må vara återkommande men vissa rätt oväntade som till exempel Mille Petrozza. Som jag sa högre upp är ”Moonglow” inte så mycket av ett undantag från resten av diskografin… finns både bra och mindre bra aspekter i det hela, men törs ändå säga att ”Moonglow” ändå var lite mer än vad jag förväntade mig från början. Dom bästa låtarna är jättebra, produktionen okej… kunde ha varit lite bättre men klart godkänd och dom flesta gästerna gör strålande insatser, speciellt Hansi Kürsch, Jörn Lande, Geoff Tate och Tobias Sammet själv.
Ska vi däremot vara negativa mot ”Moonglow” så kan man ta upp gästinsatser som inte blev det man förväntade sig (förväntade mig mer av till exempel Michael Kiske, Candice Night och Mille Petrozza), förstår mig inte riktigt på valet av första låten… ”Ghost In The Moon” är visserligen en av skivans bästa låtar, men den går nog lite för rakt på sak för att hamna först i ordningen… tror ”The Raven Child” hade passat bättre där, det finns som sagt mindre bra låtar… exempel på detta är ”The Paper At The Gates Of Dawn”, ”Starlight”, ”Requiem For A Dream”, ”Heart” och speciellt covern på Michael Sembellos ”Maniac”… alltså varför? bara lägg av! Vet inte hur många hårdrocksband som gjort cover på den (bland annat Firewind gjorde en som blev väldigt känd) så hur lyckad covern än blir känns det bara onödigt och jag förstår inte tanken bakom det hela. Varför väljer man inte en annan låt som få eller ingen gjort cover på än så länge? Skivas bästa låtar får bli ”The Raven Child”, ”Moonglow”, ”Alchemy” (med sitt intro ”Invincible”) och ”Ghost In The Moon”. ”Lavender” och ”Book Of Shallows” var helt okej.
Iallafall… vid sidan av att det här är en typisk Avantasia-platta som inte är så olik övriga diskografin måste jag ändå säga att det finns saker som gör ”Moonglow” bättre än både ”Ghostlights” och ”The Mystery Of Time”. Tror det kan vara att vi precis lyssnat på några av dom bästa Avantasia-låtarna hittills och det finns ändå en tydlig röd tråd som håller ihop det hela på ett bättre sätt än tidigare.
Av: Lucas Zimmermann
