Mikael Erlandsson är förmodligen en av Sveriges mest produktiva musiker. Med Last Autumn’s Dream släppte han 14 plattor mellan 2003 och 2018, och detta är hans fjärde platta med Autumn’s Child efter det. Med andra ord 18 skivor på 20 år. Och under tiden var han dessutom sångare i ett återuppväckt Secret Service under tolv år.
Men kvantitet och kvalitet går inte alltid hand i hand, och om sanningen ska fram så känns det många gånger mer urvattnat och lånat än nyskapande. Men som man säger, steal with pride, och Erlandsson blundar inte från att låna från mästarna inom melodiös hårdrock och AOR.
Öppningsspåret ”Gamechanger” är därför ingen direkt game changer. Den startar som Toto och blir sedan en rätt alldaglig melodiös dagslända. Efterföljande ”Aphrodites Eyes” känns som ett medvetet försök att vara AOR-progressivt nyskapande, men Abba-slingor, Sweet-körer, flamencotoner och shreddersolo låter tyvärr roligare på papper än på skiva.
”Welcome to the Show” är därför ett befriande ösigt bidrag med väldigt snygga melodislingor och ett gitarrsolo cementerad i den klassiska musiken. Hur man inte kunde välja denna som öppningslåt är verkligen obegripligt, dessutom med tanke på låtens titel. ”Opera” är en ganska trött ballad som hade gjort sig bättre på Mello-scenen (en scen som Erlandsson faktiskt stod på 1990 med N’Gang).
Den känslan stannar tyvärr kvar på ”Karenina”. Förutom King Kobras ”Iron Eagle”-keyboards så doftar det väldigt mycket bröderna Gibb. Något som egentligen borde vara ett väldigt gott betyg (den som inte diggar Bee Gees har den enorm lucka i sitt musikbibliotek), men här… nja. Och på tal om lån så är efterföljande ”1995” en mix av Cheap Trick, Lita Ford och… Noice! En mix som naturligtvis låter helt strålande, men jag lyssnar hellre på originalen.
Kommer ni ihåg ”Catch the Moon” med Stefan Andersson? Om inte så kommer minnena tillbaka här. I ”I Can’t Get Enough” återvänder äntligen tyngden, med en doft av såväl Phenomena som Def Leppard, och ”The Final Call” flirtar vilt med Rick Springfield och ”Jessie’s Girl”.
Steal with pride övergår dock till steal with shame i ”Love from Tokyo” och den skamlösa stölden från Thin Lizzys ”Still in Love with You”. Avslutande ”It’s Not Too Late” är en semiballad i Bon Jovi-land med The Boss knackandes på axeln, men jag hade gärna hört något rockigare som avslutning.
Jag ger ändå ett väl godkänt slutbetyg. Men om Mikael Erlandsson hade valt att halvera sin utgivningstakt och ”killed his darlings” så är jag övertygad om att vi alla hade fått njuta betydligt mer av varje släpp.
Artist: Autumn’s Child
Titel: Starflower
Genre: Melodiös hårdrock
Bästa spår: Welcome to the Show
Skivbolag: Pride & Joy Music
Releasedatum: 2023-01-20
Av Tony Johansson
