Sedan slutet av förra månaden är brittiska Architects aktuella med sitt elfte studioalbum The Sky, The Earth & All Between. Ett album som sägs vara bandets mest ambitiösa på länge. Värt att notera är att trots att det här albumet släpptes i år, släpptes första singlarna Seeing Red och Curse långt innan, den förstnämnda släpptes så tidigt som i december 2023 och den andra i april 2024. Vid dessa tillfällen visste vi knappt att ett nytt album var på gång.
Även om Architects hela tiden varit sedda som ett metalcore-band har jag personligen haft väldigt svårt att jämföra dem med andra band i genren som Asking Alexandria, The Devil Wears Prada, Escape The Fate eller Blessthefall. Mycket kan ha att göra med att bandet har mathcore-rötter och varit starkt influerade av bland annat The Dillinger Escape Plan i början. Man skulle kunna säga att utvecklingen mot ett mer metalcore-orienterat sound började i fjärde albumet The Here And Now (2011), men fokus på musikalisk sammanhållning samt texter som kan gå från personliga (utan alldeles för många klichéer) till samhällskritiska fick Architects att kännas mer äkta och genuina än de flesta stereotypiska utseendefixerade emo/metalcore banden från MySpace-eran.
2014 till 2018 lyckades bandet sätta ihop tre riktigt bra album. Då pratar vi om Lost Forever // Lost Together (2014), All Our Gods Have Abandoned Us (2016) och Holy Hell (2018). Där började Architects experimentera med inslag av progressiv metal som gav musiken en intressant atmosfär och det sistnämnda albumet är utan tvekan bandets magnum opus, förmodligen ett av de bästa metalcore-albumen som någonsin gjorts. Det är synd att inspirationen till Holy Hell skulle behöva vara original-gitarristen Tom Searles bortgång i hudkancer, men det är nog precis det som gör det albumet så speciellt. Fokus i texterna där ligger på döden, sorg, frustration och känslan som uppstår av att behöva hantera, leva med och ta lärdom av det hela. Allting känns så äkta, rått och påtagligt att det går inte att ogilla Holy Hell.
Tyvärr hade Architects i mitt tycke en tydlig svacka efter dessa tre studioalbum. 2021 kom For Those That Wish To Exist och året därpå The Classic Symptoms Of A Broken Spirit. Antar att tanken i dessa två studioalbum var att nå ut till en bredare publik genom att tona ner på aggressiviteten, simplifiera strukturerna i låtarna, fokusera mer på den melodiska aspekten och bokstavligen bli en radiovänligare variant av sig själva. Tyvärr blev resultatet en enorm besvikelse, i synnerhet The Classic Symptoms Of A Broken Spirit som är rakt av horribel. Inför The Sky, The Earth & All Between blev förväntningarna rätt så höga då första singlarna verkade visa att man hade för avsikt att ta tillbaka den mer hårda och aggressiva aspekten i Architects. Låt oss ta reda på om albumet lever upp till förväntningarna.
Det här nya albumet inleder med Elegy som efter ett svagt elektroniskt intro byggs på mer och mer från och med att Sam Carters clean vocals kommer in och så småningom når låten sitt klimax med vassa harsh vocals och aggressiva metalcore-riff. Dock växlar låten ganska flitigt mellan aggressivt och melodiskt, och stundtals känns den ganska oförutsägbar. En stark inledning och en potentiell höjdpunkt redan i början. Därefter kommer Whiplash som går rakt på sak direkt. Harsh vocals och aggressiva riff redan i början, dock med mer fokus på tyngd än snabbhet och elektroniska inslagen kan ge vissa industrimetal-vibbar. Trots allt är det en typisk metalcore-låt med aggressiva verser och melodiska refränger, inga större konstigheter där.
På plats tre har vi Blackhole som i sin inledning påminner om förra låten fast något tyngre. Den kan upplevas rätt så förutsägbar i början, men till slut blir man överraskad av en melodisk refräng som påminner om Architects i All Our Gods Have Abandoned Us och Holy Hell-eran. Bara för det känns låten som ännu en höjdpunkt. I det aggressivaste partierna växlas det mellan growl och screams. På plats fyra har vi Everything Ends där allt som har att göra med harsh vocals och feta riff skalas bort. Det här påminner en aning om For Those That Wish To Exist-eran och skulle samtidigt kunna vara nånting Smash Into Pieces eller Linkin Park är kapabla att sätta ihop. Troligen en av albumets svagaste punkter, men samtidigt en välbehövlig paus mitt i allt ös.
Aggressiviteten gör en tydlig comeback i nästa låt Brain Dead där medlemmar i bandet House Of Protection gästar. Här ändrar man till ett snabbt hardcore punk-tempo, men saktar ner i vissa partier som kan ge svaga nu metal-vibbar. Låten i sig är inte dålig och kanske borde uppskattas lite mer av mig, men av någon anledning trillar den av hjärnan väldigt snabbt. Sjätte låten Evil Eyes är återigen typisk metalcore utan konstigheter, med aggressiva verser och melodiska refränger. Stundtals kan melodierna i refrängerna ha viss stank av pop, men det fungerar och det känns både fylligt och minnesvärt. Därför blir nog Evil Eyes albumets tredje höjdpunkt.
På sjunde plats har vi Landmines som trots lagom vassa riff och ett någorlunda snabbt tempo har störst fokus på clean vocals, bortsett från vissa harsh vocals partier. Absolut ingen höjdpunkt om jag får säga mitt, men ändå rätt okej. Tyvärr kommer vi fram till vad som i min mening är albumets svagaste punkt, nämligen Judgement Day. Bortsett från att den låten känns lite för monoton förstår jag inte riktigt hur man tänkte när man lät Amira Elfeky bidra med gästsång då hennes röst verkligen inte passar in i soundet. Det finns nånting som skär sig rejält när hon och Sam Carter sjunger tillsammans.
På slutklämmen har vi fyra låtar kvar. Alltså Broken Mirror, Curse, Seing Red och slutligen Chandelier. Den förstnämnda lägger återigen fokus på clean vocals, likt Everything Ends har den ingen direkt metalcore-struktur och känns mest som radiovänlig alternative metal/rock, men är ändå rätt så lyckad. Curse o Seeing Red kände jag till sedan tidigare då det är albumets två äldsta singlar. Det var där hypen till det här nya albumet började växa så nog är det två bra låtar, men känns inte tillräckligt skarpa för att vara höjdpunkter nu när man jämför med andra låtar i albumet. Chandelier är, bortsett från ett litet parti med vassa gitarrer och harsh vocals mot slutet, en typisk modern rockballad med pop-orienterade melodier i refrängen. Den kan ses av vissa som ett antiklimax, men den går att uppskatta då strukturen är korrekt och funkar bra som sista låt.
Med allt det här sagt kan jag konstatera att The Sky, The Earth & All Between inte riktigt blev som jag förväntade mig efter hypen som byggts upp med första singlarna. Albumet skulle kunna ses som en sammanfattning av nästan hela diskografin med Architects. Mathcore-rötterna är kanske inte särskilt tydliga, men vissa stunder blir man påmind om några av bandets äldsta album, andra stunder påminner lite om Holy Hell, Lost Forever // Lost Together eller All Our Gods Have Abandoned Us och i övriga låtar visar Architects att man är inte alls villig att släppa den mer melodiska och radiovänliga aspekten i For Those That Wish To Exist eller The Classic Symptoms Of A Broken Spirit. Trots allt finns det någon typ av sammanhållning, en tydlig och välarbetad idé, och det mesta låter bra. Vad som får albumet lite på fall är några svagare låtar och produktionen som känns lite för grötig, ibland kan det kännas som en tjock och kompakt ljudvägg där det är omöjligt att särskilja alla olika ljudlager.
Med sina bra och mindre bra stunder är The Sky, The Earth & All Between en klar förbättring jämfört med de två förra albumen. En ny Holy Hell är antagligen för mycket begärt men jag hoppas åtminstone att Architects håller sig till den här nivån i framtida releaser. Albumet finns redan ute på Spotify, så gå gärna dit och lyssna ifall du inte redan har gjort det.
Band: Architects.
Titel: The Sky, The Earth & Between.
Genre: Metalcore/alternative metal.
Skivbolag: Epitaph Records.
Releasedatum: 28 februari 2025.
Lucas LMZ Zimmermann.