Anette Olzon representerar kanske det sämsta med Nightwish för många. Även om jag personligen inte ogillar Dark Passion Play (2007) eller Imaginaerum (2011), tycker det sista är ett ganska klockrent album, så förstår jag varför många reagerade illa när Anette gjorde entré i Nightwish. Det blev liksom en helt annan grej då som har väldigt lite att göra med albumen där Tarja Turunen medverkar, och kvalitén var inte riktigt den samma.
När Anette Olzon och Nightwish gick skilda vägar visste jag innerst inne att karriären var långt ifrån över för Anettes del. Hon hade bevisligen mycket mer att ge och det bevisades tydligt i hennes första soloalbum Shine (2014) och jag uppskattar verkligen hennes insats i The Dark Element, ett power metal band där både hon och tidigare Sonata Arctica-gitarristen Jani Liimatainen är med.
Nu är Anette Olzon aktuell med sitt tredje album som solist och Rapture är valda titeln till albumet i fråga. För dig som inte haft koll på hennes solomaterial kan jag informera att det i början lutade åt någon slags symfonisk rock/pop, men från och med förra albumet Strong började hon räkna med ett fullskaligt soloband (med bland annat Magnus Karlsson som gitarrist) och musiken började likna hennes tid i Nightwish (plus growl från basisten Johan Husgafvel). Hur bra är nya albumet? Låt oss ta reda på det.
I början är det inget snack om att spara på krutet eller något intro överhuvudtaget. Man öppnar eld direkt med första spåret Heed The Call som går rakt på sak direkt. Rent tekniskt låter det som vilken modern symfonisk power metal-dänga som helst, och bortsett från att jag tyckte att produktionen känns svag när det kommer till instrumentala delen så är den ändå ganska lyckad. Olzons röst i kombination med Husgafvels growl är ganska häftigt. På plats två har vi titelspåret som på introt kan låta smått melankolisk, men därefter går det direkt över till episkt och väldigt straight forward. Jag kan faktiskt höra lite Imaginaerum-vibbar i det hela. Dock känns strukturen och refrängen väldigt genomsnittligt.
På plats tre har vi Day Of Wrath som känns mörkare och aggressivare än de två första låtarna. Huvudriffet är coolt och strukturen är intressant och väl genomtänkt. Definitivt de bästa spåret såhär i början. Men det kommer ytterligare en höjdpunkt efter detta, och det är fjärde spåret Requiem som är nästa höjdpunkt. En perfekt kombination av episkt med mörker och mysticism, och Magnus Karlssons gitarrinsatser här är tio av tio. På plats fem har vi Arise som har sina stunder, men var inte riktigt lika skarp som de två låtarna innan. Take A Stand tar tillbaka mörkret och aggressionen i Day Of Wrath och känns nästan lika bra. Men därefter gör Cast Evil Out entré, som skulle mycket väl kunna vara albumets absolut bästa spår. Strukturen och balansen mellan hårt och melodiskt är väldigt lyckad, och refrängen samt gitarrinsatserna är helt outstanding.
Mot slutet har vi kvar Greedy World, Hear My Song, Head Up High och We Search For Peace. Den sistnämnda är värd att uppmärksammas lite extra eftersom den är bäst av dessa fyra. De tre resterande är inte heller dåliga, men skulle inte vilja påstå att de sticker ut jämfört med resten av innehållet. På det stora hela tycker jag att Rapture är ett bra album. Vissa stunder är skarpare än andra, men det finns ingen direkt dålig eller medioker låt nånstans. Det enda negativa jag har att ta upp är att den instrumentala biten känns något svag och obalanserad i mixen, vilket kan ha att göra med att man velat prioritera Olzons röst över allt annat.
Du som uppskattar Nightwish med Anette Olzon på sång lär definitivt uppskatta det här albumet och resten av Anette Olzons solomaterial (kanske bortsett från debutalbumet). För mig var den här genomlyssningen lite av en nostalgitripp och det är möjligt att du skulle kunna uppleva nånting liknande. Albumet släpptes för ungefär en vecka sedan, så gå gärna in på Spotify och lyssna om du (eller ni) inte redan har det.
Band: Anette Olzon.
Titel: Rapture.
Genre: Symphonic power metal.
Skivbolag: Frontiers.
Releasedatum: 10 maj 2024.
Lucas LMZ Zimmermann.
