Det Montréal baserade bandet Sanguine Glacialis är tillbaka med Maladaptive Daydreaming. Titlen är på latin och översatt blir det ”frozen blood”. Bandets stil är bred, men man kan säga att de vilar på en grund i melodisk dödsmetall och Gothic metal. Men det finns inslag av klassisk musik, symfoni, jazz, progressiv metal och swing.
Bandets frontfigur är sångerskan och keyboardisten Maude Théberge. Hon har varit med sedan starten år 2011. Under de första åren hann gruppen släppa en fullängdare och en EP. Under den tiden fick gruppen blandad kritik och de jämfördes en hel del med banden Seven Spires, Season of Tears och Unexpect. 2016 valde flera medlemmar att hoppa av, men Théberge önskade att fortsätta med gruppen och fick stöd ifrån sina tidigare bandmedlemmar att göra så. Sagt och gjort så hittade hon nya medlemmar och de har hunnit släppa ett nytt album i Hadopelagic (2018). Med nystarten kan man säga att gruppen fick sitt genombrott. Den följs nu upp av Maladaptive Daydreaming.
Bandet har gått ut med att Maladaptive Daydreaming som skiva skall kännas som att du åker med på en dagdrömmares resa. Genom att tackla individuella erfarenheter och kasta strålkastaren på att det vardagliga livet består av kamp och besvär. Med andra ord är det en djup skiva, som det brukar vara i mycket Gothic metal generellt.
Sett till ljudbilden så är den bred, symfonisk och något kaotisk. Det sistnämnda kan man förstå genom bandets inspiration ifrån jazz då det handlar om att leva ut genom sitt musicerande med sina instrument. Tar vi Maude Théberger så kombinerar hon både skönsång (med toner av falsett bland annat) med growl sång på ett proffsigt sätt då hon lyckas ändra tonart rätt så igenom. Än mer imponerande är ju även att hon spelar keyboard samtidigt på en rätt så hög nivå. Om man tar heavy metal bitarna som så är det i stort sett melodisk dödsmetall med de harmoniserade tvilling gitarrerna, samt snabbt och hårt trummande. Ett sound som känns igen mycket ifrån ”The Gothenburg Sound”. Det ligger ganska stabilt igenom strukturen, en struktur som även bjuder på mycket växlingar i tempo. Andra instrument som förekommer är också saxofon och fiol som ger ännu mer bredd.
Thébergers keyboard breddar även den ljudbilden med melodier, varav flera pianoslingor kan beskrivas som kakofoniska då keyboarden tar många egna svängar av depression, drama och mörker. Det är ju också keyboard som är utmärkande för att Gothic metal just är en egen genre inom hårdrockens träd då den ska vara framhävande. Ett exempel med kakofonisk keyboard är albumets längsta låt Paracusia (7:54) som bjuder på en en hel del pianomelodier. Ska man ta Swing inslagen så är låten Resilience ett bra exempel, och en av gruppens inspirationer är faktiskt den svenska gruppen Diablo Swing Orchestra. Låten bjuder helt klart på en fin korsning mellan swing och melodisk dödsmetall i symfoni.
I stort sett är materialet rätt stabilt och det är flertalet komplexa låtar som i sin helhet visar gruppens musikaliska skicklighet. Jag ser att detta är en skiva man skall lyssna sig igenom och gå på varv. Men är det några låtar som kan vara som kan vara en signatur låtar tycker jag det är Inmuration och Ars Moriendi. Båda låtarna är lite kortare och enklare att slölyssna på. Om man tar inmuration handlar låten om att känna sig instängd under alltför lång tid och att det kan skapa depression och ilska, kanske en följd av corona pandemin och upplevelser ifrån lockdown? Ars Moriendi tycker jag sticker ut då den visar flertalet av gruppens sidor på kortare tid. Malevolent Creativity sticker ut också ut med symfoniska inslag och teatralisk sång.
Jag tycker Sanguine Glacialis skapat en riktigt bra skiva som bjuder på stor bredd, högt i tak och ett avgrundsdjup som fångar en som lyssnare. I stort sett är hela skivan behaglig att lyssna på ifrån början till slut genom att rensa luften och processa ens tankar.
Genre: Gothic Metal, Melodic Death Metal
Skivbolag: Independent
Betyg: 9/10
Bästa låtar: Inmuration, Malevolent Creativity, Ars Moriendi, Resilience, Paracusia
Recension av: Anthony Ceylan
