Det amerikanska bandet Sadus släpper nytt med albumet The Shadow Inside, vilket blir bandets senaste album sedan Out for Blood (2006). Det är alltså det första på 17 år men med drastiska förändringar numera. Sadus är ett väldigt speciellt band vilket jag kommer att gå in på. Sadus kommer ifrån Antioch, Kalifornien, vilket ligger nära San Francisco Bay Area området. I grunden är det ett Thrashmetal band med inslag av dödsmetall och teknisk thrashmetal. Synen på Sadus är att de är ett klassiskt undergroundband, de har inte haft den breda publiken utan har mer kultstatus.
Sadus har i sin historia enbart haft 4 medlemmar, vilket kan anses unikt. Men i och med The Shadow Inside så är det enbart två av fyra kvar, vilket har betydelse för omdömet av det nya albumet och att Sadus idag är en duo. Darren Travis (sång, gitarr, bas) och Jon Allen (trummor) är de som är kvar och som skapar musiken. Tidigare var Rob Moore gitarrist i bandet mellan 1985-1993, men än mer betydelsefull var basisten Steve Di Girogio som lämnade bandet år 2017. Di Giorgio är inte vem som helst, han är en av de mest respekterade och unika basisterna i hela metallbranschen. Di Giorgio stora bidrag till hela scenen är hur han införde ”fretless bass” (bandlös bas på svenska), vilket innebär ett ganska fritt spelande på greppbrädan och att man smidigt kan glida mellan toner. Med andra ord ger ”fretless bass” ett ganska distinkt och expressivt sound. Inom högre och snabbare musik förknippar nog de flesta det här soundet med funk-influerad musik, men Di Giorgio införde alltså detta i ett metalband och hans avtryck har varit stort minst sagt. Kollar man facit så har Di Giorgio varit inflytelserik i Sadus där han fått skriva musik helt fritt, men även i hans samarbete med Chuck Schuldiner i både Death och Control Denied samt Testament (där han är medlem idag) har han fått rätt så fria tyglar. Särskilt hans arbete med Death på skivan Individual Thoughs Patterns (1993) som anses vara en av de viktigaste dödsmetallskivorna med distinkt bas, jag kan passa på att tipsa om låten The Philosopher på det albumet. Men han har även varit en ”bass to hire”, då han har varit delaktig i en mängd olika band och artisters album, jag föreslår att man kan kolla hans CV men för att nämna några band så hittar vi Megadeath, Iced Earth, Heathen, Autopsy, Sebastian Bach m.m.
Nu står alltså Sadus utan sin kanske mest kände medlem i bandets historia och som gett Sadus deras speciella kännetecken med sin frejdiga bas. Istället är det nu Darren Travis som fått ta över basen. Man skulle kunna prata om ett Sadus 2.0, men o andra sidan är ju både Travis och Jon Allen originalmedlemmar så det kan nog ses som lite ojuste. Men att det kommer låta väldigt annorlunda råder det ingen tvivel om, men förtroendet för duon inom musikbranschen verkar vara högt då det här albumet släpps på Nuclear Blast Records.
Om vi går in på albumet så tycker jag att det är inslag av thrash- och groove metal. Travis raspiga röst med inslag av ”pig screams” tycker jag passar väldigt bra in i dödsmetall. Tar man låtarna överlag så låter Sadus som ett mer rakt thrash metal band. Musiken är fräck och tung, men på andra sidan av myntet tycker jag det inte låter särskilt originellt. Bandet känns nästan statiskt och att det är mycket pålägg, ja överproducerad om man så vill. Det må vara den vägen man behöver gå som en duo, men det känns som att mycket av ingredienserna har man hört förut ifrån framförallt kända Bay Area-band. Jag kan inte låta bli att tänka hur det skulle låta live? Det är detta jag menar att det låter väldigt annorlunda från tidigare Sadus. Det är framförallt första halvan av albumet som präglas av den här känslan, fram till låt nummer sex.
Ironiskt nog vänder det mer vid låt nummer sju, Pain. Där börjar jag känna inslag av det gamla Sadus och det känns mer givande. Låtarna är mer omväxlande i mid- och hög tempo, och det är nog där det ligger i det klassiska Sadus, kan jag tycka med sin tidigare ”fretless bass” där tempot låter sig skiftas mycket. Låten No Peace visar på inslag av ”fretless bass”, så även Travis kan ha lärt sig ett och annat från Di Giorgio? Den låten faller mig in i smaken mer. Albumets sista spår är ett titelspår och jag tycker nog att den är albumets bästa spår, den är ganska episk och teknisk.
Tyvärr tycker jag att tappet med Di Giorgio har alldeles för stor betydelse. Jag tycker musiken är frän, men det faller inte riktigt i smaken. Eftersom bandet valt att vara intakt som en duo och inte tagit in någon ny medlem som kunde ha signalerat en nystart, utan att man har valt att gå vidare där de står och då är det svårt att inte dra sig ifrån att jämföra med hur bandet varit tidigare. De har tappat sin unika status och bara blivit ett band i mängden. Men jag tror detta album kommer att bli en vattendelare, det kan mycket väl finnas andra som gillar och lockas av detta. Vad jag har förstått det blev omdömet blev på den föregående plattan Out for Blood väldigt delat och detta kan komma att bli på samma vis den här gången också ( personligen tycker jag Out for Blood är ett bra album). Men The Shadow Inside är i mina ögon en medioker platta.
Genre: Thrash metal, Groove metal, Death metal
Skivbolag: Nuclear Blast Records
Betyg: 4/10
Bästa låtar: No Peace, The Shadow Inside
Recension av: Anthony Ceylan
