Jag hoppas att ingen som gillar black metal har missat Wormwood, och om någon har det så är ”The Star” en av flera platser man kan börja på.
Albumet är en temaskiva som avslutar en triolgi om döden (tidigare album heter ”Nattarvet” och ”Arkivet”) och är en spännande resa att lyssna igenom.
Den första låten, ”Stjarnfall” börjar i en melankolisk ton och sköna gitarrer som snabbt sätter förväntningarna för resten av albumet högt. Det låter inte nytt eller modernt, men det låter inte heller tråkigt. Sången matchar musiken perfekt med gitarrernas vemod. Det är först en långsam låt, men inte att förväxla med att den därför skulle vara mindre tung. Texten är på svenska och growlandet är riktigt tydligt utfört, men helt utan att förta den råa känslan. Man får igenom precis den plåga som man kan önska inom genren.
Sedan efter tre minuter kommer ett blastbeat med ett virvel-ljud jag personligen har så enormt svårt för in, men lyckligtvis varar det inte länge innan de försvinner ur musikbilden.
Efter fem minuter blir gitarrerna blir mjuka och rena och trummorna används inte längre Det är en helt annan låt som påminner mer om Pink Floyd än metal. Jag förstår det inte.
Det finns melodier inbakade i låten, som ackompanjerar helheten bra, men det hade varit trevligt att höra litet mer av dem. När man blandar för mycket olika tankar i en och samma låt kan det bli bra, eller mest rörigt. Jag har ännu inte kunnat avgöra vad jag tycker om Stjarnfall i sin helhet
När det kommer igång mer efter 7 minuter har de nästan tappat bort mig. Ren körsång blandas med growl och det är väl ganska fint, men efter Stjarnfall känns det redan som att jag har gått igenom en hel skiva snarare än den första låten.
Det första något blandade intrycket försvinner helt med ”A Distant Glow”. Här får jag genast gothmetal-vibbar i ordets bästa bemärkelse och redan innan första minuten är över längtar jag efter att få lyssna på låten en gång till.
Texten är på engelska, growlen viskande och suggestiva till en början. De blir till något som mer efterliknar plågade skrik senare, men har fortfarande kvar samma suggestiva känsla. Det som är så fashinerande med black metal är hur låtar kan vara många motsättningar på en och samma gång. De kan vara både långsamma och snabba, mjuka och hårda i exakt samma stycken. När låten börjar lida mot sitt slut så vet jag att det här kommer att vara en favorit som lär spelas många, många gånger i mina lurar och högtalare.
Efter resten av skivan så kan jag konstatera att ”Stjarnfall” inte är någon vidare introduktion till albumet, då det var den enda låten jag inte riktigt orkar med. Alla andra har intressanta eller underbara element och skivan i sin helhet är väl värd att lyssna igenom även om man, som jag, blir disorienterad av inledningen.
Någonting med låten ”Liminal” för tanken tillbaka till min tonår på 90-talet, men jag kan inte för mitt liv sätta fingret på vad. ”Galactic Blood” innehåller märkliga utomjordiska ljud i bakgrunden som inte borde fungera, men gör det ändå. ”Thousand Doorless Rooms” är en väldigt kuslig och obehaglig låt som ändå överraskar i sin utformning.
”Ro” heter den avslutande låten och den innehåller som många av de andra intressanta växlingar och blandar en drömlik känsla med mörker och kaos på ett vackert sätt.
Sammanfattningsvis så är ”The Star” ett album som tar det bästa av min nostalgi från favoritskivor inom genren och leker med det på ett mer modernt sätt så att skivan kan tilltala både gamla och nya lyssnare. Det är en vacker och stark skiva och även om den har sina svagheter så är den värd både en och tio genomlyssningar.
Band: Wormwood
Releasedatum: 2024-05-31
Album: ”The Star”
Bolag: Black Lodge Records
Genre: Melodisk black metal
Betyg:

