Wolf med Niklas Stålvind i spetsen är tillbaka med ny musik efter succén med förra plattan Shadowland som kom 2022.
Att skapa ny musik i hemmets lugna vrå är verkligen ledmotivet på denna skiva. All musik är inspelad i bandets egna studios och bassisten Pontus Egberg har förutom att bjuda på den ena snygga basslingan efter den andra även intagit rollen som producent.
Pontus måste verkligen ges en guldstjärna här. Att killen är gudabenådad bassist vet nog de flesta men på Hour of the wolf får man verkligen höra honom spela ordentligt.
Hela skivan inleds med Death satellite som bandet släppte som första smakprov. Låten är en riktigt grym rockdänga med ett inledningsriff där basen och gitarrerna följs åt likt ett gift par.
Något som undertecknad imponeras över är Wolfs strävan att hela tiden utveckla sitt sound men samtidigt vara kvar i grunden av klassisk heavy metal.
Hour of the wolf har gått åt det lite mer progressiva hållet men bandet lyckas ändå behålla sitt grundsound och Stålvinds karakteristiska röst känner man igen på en mils avstånd.
Letar du efter en rockskiva med allsångsvänliga texter och låtar som sätter sig på första lyssningen ska du nog reta vidare. För denna skiva kräver sina lyssningar innan den sätter sig ordentligt.
Efter första lyssningen funderade jag lite själv på vad är detta för en skiva egentligen? Men efter 3–4 genomlyssningar trillade polletten så småningom ner i min snart 50-åriga skalle.
Den här skivan kräver sin tid och undertecknad att glad att jag gjorde det för skivan innehåller mycket snygga detaljer med riff, melodislingor och Johan Kullbergs distinkta trumspel.
Niklas berättade för mig i intervjun som släpptes i måndags (16 nov 2026) att rent musikaliskt har Wolf aldrig varit bättre och jag är beredd att hålla med honom. Det är bara att lyssna igenom låtarna så förstår du vad han menar. Man förstår verkligen att Niklas vågar ta ut svängarna i sitt låtskrivande där han har tre otroligt kompetenta musiker bakom sig. Dessa herrar kan nog spela precis vad som helst och ändå låta jävligt bra.
Förutom tidigare nämnda death satellite så finns några guldkorn till på skivan. De övriga singlelsläppen The music of Erich Zann och Walpurgis night måste nämnas samt snabba Streets of Necropolis.
Summa summarum. Riktigt bra skiva som kräver en del av lyssnaren. Rent musikaliskt är skivan ett state ment på fyra jävligt kompetenta musiker kan göra tillsammans.
Av Ulf Romedahl


