I dag släppte Linköpingsbandet Vilt sitt debutalbum. Egentligen hade jag tänkt skriva om det tidigare i veckan, men då en förkylning slog ut mig fick det bli så här i stället.
Det påstås att bandet skall ”blanda melodisk intensitet med rå aggression”, men jag vet inte. Det finns melodisk intensitet och stor skicklighet i hur de hanterar sina instrument, men jag saknar den råa aggressionen. Kanske är jag bara bortskämd vad gäller sådant, men för mig så är det litet för tillrättalagt. Litet för korrekt för att kännas rått.
Det hörs att de kan spela, men jag vet inte om de kanske borde ha valt en annan delgenre av metal än de gjort. Det känns som att de vill spela teknisk metal, något jag verkligen har svårt för, lätt maskerat som melodisk death.
Första låten, ”Crown of Thorns”, gillar jag inte alls. Jag tycker inte att den känns sammanhållen och det som skall ge fart eller intensitet känns bara malplacerat. Med bävan lyssnar jag vidare, men både nästa låt ”Dealing with the Devil” och den nästföljande ”Enslaved” funkar bättre. Det finns fortfarande ingen rå aggression, men det finns skicklighet och rätt medryckande musikalitet i det.
”Immortality”, låt fyra, känns litet väl mycket som arenametal. Den är som skriven för att spelas live, men inte på små scener utan stora arenor. Jag vet att det inte ligger så mycket ”cred” i att gilla sådana låtar, men det är samtidigt svårt att inte ryckas med.
Det är som det där bandet alla säger sig hata på en fest, men skrålar med i efter femton sekunder, ni vet. Det är peppigt oavsett om man tycker om det eller inte.
När ”The New Shadow” sätter igång så vet jag att det här blir min favorit. Den åker direkt in på spellistan. Ibland bara vet man. Redan från de första tonerna känner jag att den har någonting extra. För mig då. Min man brukar påpeka att jag aldrig gillar de låtar man ”ska” gilla på skivor, de som är ”faktiskt bra”, så ha det i åtanke.
”Feral” som kommer härnäst känns fortfarande inte som någon rå aggression, men det är däremot ett jävla ös. Okej, Vilt, ni vinner. Jag är intresserad på riktigt efter de här två låtarna. Det finns mer nerv och udd, det är stökigare och känns inte lika utstuderat; en helt annan känsla än i första halvan av albumet.
Sedan förlorar de mig hastigt igen när låten ”HolyMoly” sätter igång och jag bestämmer mig för att kika på videon de lagt upp på Youtube. I en skatepark. Det finns liksom ingenting som säger metal med en skatepark. Låten är… Okej, antar jag, men jag hakar upp mig på skateparken. Visst, jag är ytlig, men hur tänkte man? Punk kan vara skatepark. Massa olika sorters rock kan vara skatepark. Jag har hört en hel bunt med hiphop från skateparken jag bodde vid förut, men death metal? Aldrig.
De plockar upp tråden igen med de två sista låtarna på albumet. Den näst sista, som har vad jag anar är den mest använda titeln i extremmetal – ”Memento Mori” – så finns det ös och en viss råhet jag saknat i tidigare låtar. Det händer inte så mycket, men det är okej. Det behöver inte göra det för att vara bra.
Så sammanfattat är det ett litet spretigt debutalbum där jag tycker att de ändå hittar en bra form några låtar in i smeten. Förvänta er inte rå aggression, men förvänta er skickligt spelad death metal med en del riktigt röjvänliga låtar. Det skall bli spännande att se vad de hittar på härnäst.
Band: Vilt
Titel: ”Divine Intervention”
Genre: Melodic Death Metal
Skivbolag: Fifth Island Music/GAIN
Releasedatum: 2026 – 05 – 29
Betyg: 6,5/10, men enligt vårt system:
