Att Tremonti är begåvad är det väl ingen som kan säga emot. I sina roller i Creed och Alter Bridge och hans egna Frank Sinatra uppdrag inte att förglömma, har han gång på gång visat sin förmåga som gitarrist, sångare och framförallt kompositör. Igår släpptes hans nittonde fullängdsalbum (6 Tremonti album 13 album med övriga band) och det är otroligt hur han formulerat detta. Det är som en konstant i olika format. Det skulle kunna vara en lång låt eller små stycken av en berättelse samtidigt.
Med låtnamn som The Mother, The Earth and I är det tydligt hur mycket av sina egna tankar och åsikter han lagt ner i sina texter och det är väldigt rörande stundtals vilket kanske är tanken? Att få oss att lyssna och fundera på vad det är som händer och sker omkring oss. Svårt att säga men han är ju sedan tidigare engagerad inom områden som är humanistiska så det är nog inte allt för långt ifrån att säga att han skriver om världsläget. Han säger själv “Throughout mankind, everyone has fought over power, religion, and their beliefs,” han fortsätter. “One side believes it’s right and everyone else is wrong. No matter what you believe in though, we all belong to the earth. You can always fall back on its beauty.”
Photo: Chuck Brueckmann
The Mother, The Earth and I är en riktigt skön start på skivan. Det börjar med ett lungt intro som sedan går vidare till ett tyngre sound med sådana där trummor som man bara vill hänge sig åt. Takten och melodin är fantastiska. Tremonti visar sig på styva linan direkt och det är magiskt att höra. One More Time startar direkt upp med rejält tugg och vassa dubbelkaggar. Det är ett progressivt sound som backar den väldigt tydliga melodin i sången. Gitarren har givetvis en stor plats i kompositionen men det tar inte över den totala ljudbilden.
Just To Much landar i knät med en tung kagge och ett Grovt riff som möter Tremontis röst i en låt som är perfekt för att få upp tempot på din powerwalk. Sången är verkligen on point och det är verkligen balanserat ut i fingerspetsarna! Produktionen är näst intill perfekt men vad hade man förväntat sig? Nitton album. Något måste han ju ha lärt sig på vägen! 😉 “It’s probably the first thing I’ve ever worked on at my studio where my wife walked by and said, ‘That sounds great’,” han skrattar. “It was completely based around the riff. Lyrically, you’re being held back and you’re trying to struggle through whatever you’re faced with. The message is ‘keep pushing forward’.”
Nästa låt, Nails, har en tyngd som verkligen känns när den startar upp. Det finns ett mörker i det här som jag inte riktigt känner igen sedan tidigare men samtidigt är det ju andra tider. Världen är i rörelse på ett helt annat sätt än för några år sedan och jag kan uppleva hos flera artister att det påverkat deras sätt att komponera och skapa lyriken i låtarna. Samtidigt slås jag av hur jäkla snyggt allting är rent musikaliskt. Det går att lyssna på det enbart för musiken även om sången har starka budskap, musiken är minst lika stark och det är helt klart en mer rå tyngd i det här albumet. Det är nästan mer metal än “bara rock” lite mer modern metal men helt klart tyngden från det.
It´s Not Over landar med ett inledande vackert intro, låten behåller det lugna tempot och det känns bra att få en liten paus från det tunga och mörka en stund även om det är en lite sorglig känsla och text. Att förändras är en naturlig sak i livet men det är inte alltid det är något positivt. Men det känns som att låten förmedlar hopp trots allt.
The End Will Show Us How landar i ett ganska klassiskt singer/songwriter koncept som stundtals påminner om Creed rent musikaliskt men med tydliga Alter Bridge vibbar i sången och melodin. Men det är inget som inte är Tremonti. Hans röst är något helt annat, helt eget och det är en av de grymmaste rösterna vi har i rockvärlden enligt mig. Tremonti är en underskattad talang och om ni missat det så rekommenderar jag helt klart Tremonti Sings Sinatra. Där får man bevis på hur hans bredd är.
Tomorrow We Will Fail har en fantastisk old school känsla med lite mer 90 tals rock/grunge känsla. Även här får man en känsla av hopp. Han säger själv om låten att “It’s easy to perceive the title in a negative light. You think something bad is going to happen. However, the whole point is if you wait until tomorrow to do whatever you need to do, then you will fail. Take it head-on, tackle it today, and you can succeed.“
Det är något skönt i att det kan finnas en lättsam känsla i något som haft rykte om sig att vara hårt och skrämmande inom musiken. Rocken har fått plats i folkhemmet. Kolla bara på melodifestivalen.
I´ll Take My Chances bjuder än en gång på det lite mer metal och samtidigt bjuder Tremonti på sin magiska sång som lyfter låten till nivåer som den inte haft utan det. Melodierna som landar ihop med körer och gitarrernas härliga detaljspel skapar en ljudbild som jag inte hör ofta. The Bottom följer upp med en lågtempo låt med fast takt och en rytm som ligger kvar igenom hela låten. Det är jäkligt snyggt och ett ganska klassiskt rockspår.
Live In Fear driver fram med tyngd och industriella inslag. Det har funnits en del små industridetaljer i tidigare låtar också men här känns det som att man lagt mer fokus på det för att det passar bra till sången och de ganska skramliga trummorna som lyfter låten till något mer. Något lite rymligare och inte lika tillrättalagt som de tidigare låtarna. Riktigt snyggt!
Now That I´ve Made It faller in som en ganska gitarr fokuserad låt med vackra sångmelodier som ändå inte känns som att de ligger längst fram i ljudbilden. Det är gitarren som har huvudrollen.
All The Wicked Things rasslar in med ytterligare en ganska tung låt med några riktigt häftiga tuggande gitarrer och ett solo ca 3:20 in i låten som jag har lyssnat om flera gånger. Det är så jäkla coolt när en musiker kan växla mellan sina instrument, i det här fallet gitarren och sången och låta dem ta plats utan att det blir helt separata resultat. Det blir istället en härlig kombination som ger låtarna en extra dimension. När en riktigt duktig musik och kompositör får släppa loss sina egna tankar och känslor och jobba med de medium han trivs med kan det ju inte bli annat än bra!
Tremonti har plockat hem Grammys, sålt över 60 miljoner skivor/singlar och utnämnts i Guitar World till “Guitarist of the Decade”. Det går liksom inte att ha annat än höga förväntningar när det landar något nytt och mina förväntningar uppfylls till fullo!
Band: Tremonti
Titel: The End Will Show Us How
Genre: Rock/Alt Rock/ Alt Metal
Skivbolag: Napalm Records
Releasedatum: 10 Januari 2025.
Betyg:
/P ”The Poseur” Pousár