”Är det Bad Religion?”
– ”Nej det är The Offspring..”
”Åh fan, det låter inte som det…”
Det var en del av vad som sades när jag lyssnade igenom albumet här hemma.
När The Offspring annonserade att de skulle släppa nytt blev jag glad. De var en rätt stor del av ”min” musik när jag var yngre och jag såg fram emot lite skönt punkig satir och en del rå humor som ändå brukar dyka upp bland deras låtar. Ja, jo det kanske finns en bit av det i någon låt. Kanske i Never Have Sex Anymore där texten handlar om att man inte har samma förhållande som innan men det är inte i närheten lika snyggt gjort som tidigare. Samhällskritik och humor är vad jag uppfattat som The Offspring och jag hoppades på ett snyggt album fullt av kängor och skratt.
Let The Bad Times Roll som är spår två är kanske inte så mycket The Offspring som jag önskat mig men det är en bra låt. Det gamla skramlet som fanns förr finns inte där längre och jag ska vara ärlig och säga att det ligger en hel del som känns lite malplacerat här. Lite mer Blink 142 än The Offspring. Låt nr 3, Behind Your Walls är en riktigt snygg låt som är snyggt producerad och det känns som att de lagt ner mer tid på att skapa något nytt och fräscht här. Vi följer upp med Army Of One som är lite mer åt det klassiska hållet men det skaver ändå lite. Det fattas någonting och övergången från de andra låtarna är inte helt utan problem. Det spretar rätt bra vilket blir tydligt när vi går över till Breaking These Bones som flirtar med någon form av Rockabilly punk och ytterligare när Coming For You kommer igång och vi är tillbaka till det något mer lättsamma old school soundet men som låter mer Bad Religion än The Offspring.
Mitt i albumet spelas en cover på Bergakungens sal vilket förbryllar mer än tillför något. I och för sig kanske det går ihop med The Opiod Diaries som följer upp. En snabb skön låt som äntligen ger mer orginalkänsla med en fet dos samhällskritik. Sen kommer Hassan Chop! Ett skramligt och skrikigt spår som väcker en hel del sköna vibbar från förr men det räcker inte hela vägen fram. Det ligger lite platt och jag vet inte om det är ljudbilden som gör det men det har inte någon riktig udd helt enkelt.
Gone Away bryter hela albumet. Ett vansinnigt snyggt pianointro och plötsligt kommer det en låt som inte är i närheten av The Offspring men en riktigt snygg ballad. Sjukt otippat. Lullaby som följer upp är också ett långsammare nummer men det känns som ett märkligt mellanspel mer än någon låt.
Here Kitty Kitty är en lite sydstatsinfluerad låt som säkert kan vara bra när man lyssnat in sig mer men det känns bara konstigt när den plötsligt dyker upp. The Offspring har alltid flirtat med andra stilar men här blev det bara märkligt.
Om den här recensionen känns spretig och osammanhängande så beror det på att det är så albumet är. Det hänger liksom inte ihop och stundtals känns det som att man inte alls tänkt på produktion utan bara tagit de låtar de orkat skriva och slängt ihop till ett album. Jag köper att The Offspring inte haft några super duper produktioner innan heller men det har ändå funnits en röd tråd vilket i min mening saknas helt här.
Så hur ska jag betygsätta det här albumet? Skitsvårt faktiskt. Det finns ett gäng riktigt bra låtar på albumet och rent ljudmässigt är nästan allt bra. Men problemet är att det ibland inte alls låter som The Offspring och att det är sjukt obalanserat. Visst, det kommer säkert passa på en altan i sommar med solsken, grill och bärs för man behöver ju inte byta album för att få variation på musiken men jag väntade mig lite mer av bandet faktiskt.
Artist: The Offspring
Album: Let The Bad Times Roll
Bolag: Concord Records
Bästa låt: Behind Your Walls
Betyg:
/P ”The Poser” Pousár
