Skivomslag: artwork Robert Hurula
Det är väl få som missat vår fantastiska musikaliska skatt Joachim Thåström. Han har klivit in det svenska hemmet med projekt som Ebba Grön, Imperiet och Peace Love And Pitbulls och det är lite som att hans egenhet och poetiska ton gör att det är mer accepterat att lyssna på hans musik trots att det många gånger klassats som punk.
När jag gick i lågstadiet fick vi ta med egen musik till gymnastiklektionerna och en dag var det min tur. Fröken satt i kassetten och ut högtalarna ljöd “Var E Vargen?” Och jag såg fröken först lite ställd men sedan med ett leende höja volymen. Där och då visste jag att det här var rätt. Thåström var rätt.
I ”Somliga av oss” var min första tanke att han låtit sin musik åldras med honom. Och färgats av den tyska betongen. Det vemod som jag förknippar honom med är genomgående på skivan och det finns något skört i låtarna som gör att det passar in i världsläget idag.
Som första låt sätter “Magiskt Oändligt” en ribba för resten av albumet. Vemodet och den härliga vardagskänslan som han förmedlar i texten är som en beskrivning av hur man från dag till dag lever och ibland ser en gnista av vad det faktisk är man lever för. Den orgel som stundtals ligger i fokus lyfter verkligen tonen i låten och det skapas en känsla av köksbord och rök under spisfläkten. “Det bästa av allt” vaknar med ett piano som verkligen känns som ett svenskt mollackord. Ni vet känslan i ett svenskt drama? Man panorerar ut över Alvaret på Öland. Kallt. Kargt och ödsligt vackert. Texten känns som en sorglig filosofi. Vad är egentligen “Det bästa av allt”?
Men det är inte bara sorg och mörker. Låten “Mathilde” är inte direkt munter men det tempo och spel som pågår i låten är mer levande än början på skivan. Det finns en känsla av något jag inte kan sätta fingret på, själ kanske? Liv? Musikerna har plockat fram något ur sig själva som lyser igenom mörkret. “Det var såhär det blev, vi som hade allt. Sen bytte jag alla låsen.” Det är mörkt och det är en berättelse med två sidor även hos den som berättar. Var det rätt eller fel?

Foto: Pär Wickholm
“Norrut/Söderut” vaknar med ett tempo och sound som vi direkt kan känna igen som Thåström. Det är en taktfast gitarr som lyfter fram sången som är en resa man känner igen. Ungefär som bussen mellan Eskilstuna och Strängnäs på 90 talet. Varje hållplats sitter i ryggraden precis som Thåströms sång i den här låten. Rättframt och en berättelse som han fångat i sin säregna röst. Lite magiskt, en resa tillbaka i tiden med nya kläder.
“Majestätiskt” börjar med en lågmäld ton och när sången och sagan börjar är den sköra känslan där. Livet är en lärdom i den här låten. Det spelas blåsinstrument som ljuder och bryter av med inlägg som bara flyter in och skapar ett svar på Thåströms sång. Det känns lite som en duett mellan honom och blåset. Det är något som bjuder på ett leende. “Förälskad” rullar in med en tuggande akustisk gitarr och en rytmisk cymbal. Det är lite mer orent än på de tidigare spåren. Som att man suttit i en replokal och spelat in introt och den melodi som fortsätter in i arrangemanget som sedan fylls på med stråkar som känns lite dramatiska utan att bli en såpa. “Solen i den vänstra” fortsätter i det dramatiska. Lite mer producerat än “Förälskad” med körer och lite renare sound, men det kanske är en uppföljare? Om “Förälskad” var början av filmen är “Solen i den vänstra” slutscenen? Jag skulle kunna se bilen där huvudpersonen kör mot horisonten och höjer volymen på radion där det här spelas högt. En låt som ger lite hopp. Lite energi.
Lika otippat som självklart börjar “Om det här, om det där” med vad som låter som en Cembalo. Det kommer inslag av dragspel och det är ganska episka övergångar som samtidigt är sådär lågmälda som bara Thåström kan vara i sin stil. Det är stort och smått och allt där emellan. Jag älskar produktionen här där man låter melodin leva sitt eget liv och det känns som att mycket av det har varit ögonblickets ingivelse som sedan blev bra där. En känsla av att man verkligen hittat byggstenar och lyft fram dem på ett sätt som inte är bestämt. Det är såhär det är.
“Det årets kallaste kväll” avslutar med syntljud ihop med det blås som vi hört tidigare. Det är ett intro som känns lite som en deckare från 60/70 talet. Tänk dig Beck med Gösta Ekman istället för Peter Haber. Det går att landa i den känslan utan att verka bakåtsträvande. Man kan bygga framåt med de tonerna också. Det är den känslan jag får i det här över 6 minuter långa slutspelet.
Thåström säger själv “– Jag ville fokusera på det vackra, i stället för tvärtom i dessa hemska tider. Jag har tänkt så ganska länge, att försöka undvika navelskåderiet och deppet.”
Jag håller med om det. Låtarna kan låta vemodiga och sorgsna men någonstans finns det hela tiden en strimma hopp. En känsla av att röra sig framåt. Ett arrangemang och en produktion som hela tiden är levande och i rörelse. Det är häftigt med musiker och erfarna tekniker och producenter(Thåström själv) som vågar låta det vara. Som förstår att man kan ha både Less is More och More is More på samma skiva. Det är helt okej att leka med texter, melodier och instrument för att skapa en ljudbild som lockar fram känslor man kanske inte trodde att man hade i sig tidigare. Att Thåström är ett fullblodsproffs vet vi. Och med “Somliga av oss” tar han allt i ryggsäcken och visar oss Thåström 2024. En version som jag gärna tar med mig och lyssnar på i höstmörkret. Med ett leende och lite rytm i stegen.
Artist: Joachim Thåström
Albumtitel: Somliga av oss
Bolag: Sony Music Local
Release: 2024-10-18
Betyg:

/P ”The Poseur” Pousár