Susi Quatro var en förebild för många kvinnor med sin position inom glamrocken och Rock scenen under 70 och 80 talet. Med låtar som Can the can och Suicide påverkade hon många.
Jag blev riktigt glad när jag hörde att det skulle komma ett nytt album och jag satte mig till ro för att lyssna. Det började bra med låtar som No soul/No Control och Going Home. Bluesrockigt och med skönt gung. Men sen händer nånting. Strings låter helt okej men produktionen känns off på något vis och sen tappar jag hakan när Love Isn´t Fair börjar. Det här är, ursäkta mig nu men, en ganska tråkig kareoke låt på finlandsbåten. Sen höjer det sig igen med låten Machho Man, men den något sura smaken i munnen sen innan sitter kvar ändå. Och produktionen är ömsom platt ömsom skramlig. Easy Pickings känns som ett kliv tillbaka till Bluesrocken men återigen, Produktionen gör att det låter både platt och igen; Kareoke. Lite som en kopia på en cover. Bass Line kliver in och jag hör plötsligt Bananrama kliva in i studion? Dont Do Me Wrong är en helt ok låt även om den är lite slö. Avslutet med Heavy Duty känns som ett sista tappert försök att bevisa sin plats som rocker, Visst det är en bra låt men det är för sent.
Jag ville verkligen tycka om den här skivan men den är så ojämn och rent ut sagt dålig på sina ställen att jag kommer lägga den bakom mig som en av årets besvikelser.
Band/Artist: Susi Quatro
Titel: No Control
Genre: Rock/Blues
Skivbolag: Steamhammer
Releasedatum: 2019-04-29
Bästa spår: No Soul/No Control
Betyg: 2/10
/P.Pousár
