Text Mathias Westman
Stilettos släpp har föregåtts av ordentlig exponering för både skribenter och Melodic Rockfans där bandet synts i annonser och på diverse sociala medier. Stiletto som släpper sin debut EP i början av september är egentligen hela Stryknine minus deras sångare som istället blivit ersatt av sångerskan Noelle Barton. Olga Lewska heter kvinnan som skapat snygga omslag till släppen vilket lyfter helhetsintrycket redan innan lyssning. Men hur låter då EP:n?
Ja de säger att första intrycket är viktigt och vid första lyssning av Stilettos debut EP – You Know…Like the Shoe. Or the Knife…We Don’t Really Know Yet. (jo EP:n heter så) – blir jag lite besviken på just första intrycket där valet av första låt inte känns som en öppningslåt och den något repetitiva refrängen i Witchin Hour snarare stör mig än lyfter mitt omdöme. När jag lyssnar vidare blir jag mer och mer van låten och tycker överlag att det är en helt ok till bra låt, förutom att just refrängen blir lite för mycket, om det ska vara en öppningslåt eller inte får ni väl avgöra själva, för mig är det ett albumspår någonstans mitt i skivan.
I’d give it all är andra låt och den låt med mest klassisk AOR-referens med sin inledande gälla dutt-dutt keyboard spelad som en sann AOR-mästare av Alex Zackrisson. Människor som älskar genren kommer vråla i extas och spela luftkeyboard när låten spelas live, allt annat skulle förvåna mig. Låten är dessutom milsvis bättre än det inledande spåret i min bok, vi får en av höjdpunkterna redan i låt två.
Ljudbilden på introriffet till Going Under påminner en del om Great Whites Gonna Getcha (jag älskar Great White), därefter blir ljudbilden en annan där den en snyggare, klart snyggare, produktionen blir väldigt tydlig samt att keyboarden blir mer framträdande än i nämnda jämförelse. Going Under som är bandets första singel har tillräckliga kvalitéer för att väcka Melodic Rocklyssnarens intresse men är i min bok det näst minst imponerande spåret även om det är en bra låt!
Foto Tallee Savage
Produktionen förresten är en sak som verkligen ska lyftas fram. Det är väldigt snyggt gjort, du kommer höra en EP som låter maffig och är välmixad där alla instrument ges ordentligt utrymme såsom sig bör, produktion och mix som är rattad av bassisten Tony Bakircioglu ska ges en stor eloge. Att basisten och trummisen ska limma är kanske inte så svårt att få till på platta med dagens teknik men Henrik Remesaho som hanterar trummorna med äran ger tillsammans med Tony Bakircioglu Stiletto ett perfekt driv.
Fjärde låt på sexpårs EP:n är bandets andra singel. Leave it all Behind borde öppnat i min bok öppnat hela EP:n då den är en av de bästa låtarna. Om Going Under som var första singeln skulle väcka intresse för att låta Leave It All Behind ge lyssnaren en käftsmäll så lyckas de. Leave It All Behind har dynamiken, inledande mystik och ett framåtdriv där både vers och refräng har hitpotential ala H.E.A.T och Nestor.
Näst sist på denna EP är Sorry, en powerballad med snygga körer som får mig att tänka på både Hearts 80-tal men kanske framförallt bortglömda Chrissy Steele (även om Noelles sång inte har samma riv). Körerna är snygga, markeringarna i pre-chorus som ligger tight med sången blir en snygg ingång till refrängen där det snygga kompplockandet av Andi Sarandopolous bara ligger helt rätt. Andi som för övrigt levererar det ena riktigt väl avvägda gitarrsolot efter det andra.
I avslutande Move On kommer jag leverera en vattendelande kommentar där en del kommer tänka, va fan… och andra kommer hålla med mig. Förutom att låten är lite lång har den riktiga melodifestivalvibbar över sig, sett till de rock bidrag som varit de senaste åren (och då ser jag inte ens programmet…nä jag lovar på riktigt alltså). Mitt påstående kommer inte utav avslutande tonartshöjning utan redan i det inledande gitarrintrot som helt klart har alla rätta ingredienser. Introt må vara lite långt men för låtens skull kan det också mycket väl vara helt rätt, kan inte riktigt bestämma mig, kortar du ner både intro och outro så hade låten dessutom klarat sig för reglerna till nämnda tävling. Move On är oavsett ytterligare en banger skulle jag hävda.
I mitt tycke är Noelle Bartons inträde ett lyft för medlemmarna i Stryknine då nämnda band aldrig lyft hela vägen i mitt tycke. Konstellationen med namnet Stiletto har alla förutsättningar att lyfta hela vägen i Sveriges Melodic Rockelit då dynamiken med sångerskan är på en helt ny nivå.
Betyg 4/5
