Recension – Sign of The Wolf – Sign of The Wolf

24 April släpper Sign of The Wolf den självbetitlade plattan Sign of The Wolf. Det här fick mig att räta på ryggen och vakna till liv direkt och när jag började läsa på lite är jag inte ett dugg förvånad.

Jag menar…

Musiker och Meckare:

Andrew Freeman: Vocals (Last In Line)
Doug Aldrich: lead Guitars (Dead Daisies/Whitesnake/Dio/Hurricane)
Fredrik Folkare: lead and rhythm guitars and bass (Unleashed/Eclipse)
Steve Morris: guitars (Heartland/Lonerider/Ian Gillan Band)
Vinny Appice: drums (Black Sabbath/Dio/Last In Line)
Josh Devine: drums (One Direction/Lavera/Turkish Delight)
Johan Kullberg: drums (Hammerfall)
Chuck Wright: bass

Marl Boals: bass and backing vocals
Tony Carey: Keyboards (Rainbow)
Mark Mangold: Hammond (Touch/Keys/Drive She Said)
Steve Mann: (Lionheart/MSG/Lonerider/OuseyMann)

Production: Khalil Turk for Turkish Delight Production
Executive Producer: Bruce Mee
Mixed & Mastered: Fredrik Folkare

Det känns som att det är näst intill omöjligt att misslyckas med en sådan setup!

Så när första spåret The Last Unicorn drar igång är det med ett jäkla djup och ös. Det är en djupdykning ner i klassisk rock precis sådär svulstigt som man vill ha det. Tyngden, djupet och det extremt melodiska är helt makalöst snyggt ihopsytt till låtar som får kollegorna att stirra på mig när jag sitter och spelar såväl luftgitarr som luft-trummor! Andrew Freeman har kapacitet att möta upp de andra utan några problem vilket bara förstärker den här ljudbilden till en nästan magisk nivå. Arbeit Macht Frei driver vidare in med ett sådant där skönt Motörhead driv och lite klassisk debut Mötley. Ö verkar vara temat. Det råa som passar extremt väl till låtens text och det öser ut ren och skär hårdrock ur högtalarna.

Still Me följer upp med ett riktigt gött 70-tals Häng på gitarrerna. Nästan lite Ace på sina hörn. Det är en lite mildare ton i melodin vilket ger en till nyans till vad det här är. Tänk er ett radioprogram som bara spelade Rock på 80 talet. En timma av skön klassisk rock med sköna variationer och stilar. Då hade den här plattan räckt!

Silent Killer bjuder på ännu mer av den här energiska och melodiösa musiken som vi växte upp med! Jag kan känna doften av betong och bensin i verkstaden där bandet repar och sen spelar in sin video. Även om det här gänget redan gjorde detta för decennier sedan så är det den känslan de förmedlar. En extremt tydlig känsla av att vilja bygga något som för med sig lyssnaren till en annan era och de lyckas. Jäklar i mig vad de lyckas! Körerna i refrängen är som gjorda för att få en att sitta i bilen och se sjukt fånig ut.

Rainbows End är en riktig klassiker om den fattiga ungdomen som drömmer om framgång och lycka. Det måste ju liksom finnas på en platta som den här! Dramatiskt och svulstigt! Rage of Angels startar upp med en helt magisk matta av Keyboard, Hammond orgel och körer. Det stämmer upp i ett intro som tar oss till en arena fylld till bredden av kraft och blixtar!

Jag måste pausa lite här och snacka om hur Doug Aldrich och Fredrik Folkare kan måla en så sjukt vågad tavla ihop utan att det spiller över. Jag vet att många är tagna av deras förmåga redan innan och i det här läget säger jag bara håll i er, för nu kommer det bli åka av!

Murder at Midnight lyfts in av trummorna som skapar ett fett tempo ihop med enkla man jäkligt snygga riff. Ibland behöver det enkla få ta plats och det är precis så det är in den här låten. Även här väcks jag upp i klassisk rock. Jag skulle kunna rada upp alla band vi älskade på 70 och 80 talet och det skulle fortfarande saknas en del av det som förmedlas.

Bouncing Betty är en skön berättelse med tempo-skiften som skulle få vilken långdistanslöpare som helst att ta ut sig tidigt.

Vi avslutar med Sign of The Wolf som ryter med all den kraft som plattan i sig själv är. Här maxar vi allting utan att tumma på ljudbilden alls. Här får vi istället ta del av det geniala i den här produktionen. Det som gör de här musikerna och det här projektet helt rätt. Jag kan inte ana tanken i det men jag vet vad jag känner, det är emotionellt och starkt. Det är fullt av liv och energi samtidigt som det är lite släpigt så att vi inte tappar bort oss i resan. När refrängen kommer kan jag se hela scenen framför mig och det är som en dröm för oss som älskar den här stilen.

Vad kan jag säga? Det är inte rimligt att ge den här skivan något annat än full pott. Jag har inte hört en så bra Rock platta på flera år och jag tror det här kommer göra det svårt för kommande uppstickare om de inte har något riktigt bra att komma med. Du kan inte missa detta om du älskar Rising, Heaven And Hell, Holy Diver och Last In Line. Du FÅR inte missa det säger jag till och med för jag blev knockad och blir det fortfarande när jag lyssnar på det. Jäklar vilken resa!!

Band: Sign of The Wolf
Album: Sign of The Wolf
Genre: Hårdrock/klassisk rock
Lable: Escape Music
Releasedatum: 2025-04-24
Betyg: