Self Deception är känt som ett modernt rockband från Stockholm, känt för sitt dynamiska sound som kombinerar klassiska rock-element med fräsch, modern arena-metal.
Nu kommer nya skivan Destroy The Art på fredag, 25 oktober!
Jag var tonåring under 90 talet när vi fick uppleva förändringar i musikvärlden där grunge hatades för att de förändrat scenen. Nu-metal dök upp med en eklektisk kombination av metal, rap och gärna lite lekfullhet inblandat i det hela. Det spottades på av en del medan andra tyckte att det ändå var en rätt sjysst kombo och det blev skrivet i sten. Nu-metal var kvar och har bara vuxit sedan dess.
Att bandet kombinerar flera olika stilar och vågar ta ut svängarna är tydligt. I första spåret Kallocain introduceras vi in i plattan med en lågstämd gitarr som snabbt öser in i ett organiserat kaos, här har de lagt in en kör som låter som en barnkör i vad som redan är ett jäkla ös. Här finns det inget förarbete, du kastas i den djupa sidan av poolen med en gång. Det är något med kombinationen av det lite industriella kombinerat med den kören som får det att kännas som en låt som borde passa på Halloween.
The Great Escape är nästan del två i Halloween temat. Det är lite popigt till och med. Även om fokuset fortfarande är metal så kan jag till och med höra melodier som skulle ha passat in på Ulf Nilssons förra platta. (Fragments) Det är den där lekfullheten som gör det tror jag. Det gör det mer lättlyssnat även om det inte är ens favoritgenre. Blood And Scars följer upp och jag anar ett tema. Det är lite som att man jobbar med cirkus, clown, tv spel och skräck tema. Inte något negativt alls. Vi har sett det hos flera stora namn och det är en marknad som uppskattas. Det jag kan tycka känns lite tråkigt här är att det inte händer så mycket oväntat. Men bra är det.
Dead Water överraskar med sin lite lugnare ton och metod. Det är inte det överdrivna som varit i de tidigare låtarna. Det är skivans “lugna” låt tänker jag och det är riktigt snyggt. Här landar de i något mer organiserat och inte lika galet. Jag kan inte låta bli att tänka på Linkin Park och det menar jag med hjärta för de var experter på att ha tyngd och skörhet i balans och det lyckas Self Deception med här.
Matthew McConaughey.. Vem döper en låt till det? Haha! Men här landar vi i det som kanske är lite mer klassisk rock som möter modern galen metal? Det är en kul låt. Kanske inte något som egentligen tillför plattans helhet på något sätt men kul det är det.
Hysteria är en storytellinglåt. Här tror jag Andreas Clark fokuserat på att få fram det han vill i sången. Det är en viktig poäng som handlar om kändisskapet och likes i dagens samhälle. Måste det vara så jäkla hysteriskt hela tiden?
foto credit Linus Pettersson
Beautiful Disaster, här kommer jag äntligen med en analys av själva musiken. Det är nämligen en fantastisk låt och här hör vi verkligen hur begåvade de är som musiker. Har ni hört låten Woman med The Hu och Izzy Hale? Det är lite samma känsla i denna låten. Det är allvar, det är ett budskap som måste levereras och när det är allvar steppar bandet upp och producerar en låt som jag personligen tycker är det bästa dom gjort. Gitarrsolot i den här låten är så briljant enkelt och snyggt!
The Scandinavian Dream är en taktfast låt som landar mer i metal igen. Det är en sjukt skön rytm och de har sytt ihop ljudbilden riktigt tajt. Det finns tydliga tongångar som glider in och över varandra så lätt att det är som att det är en enda person som gör allt samtidigt. En del partier känns som skapade för en Matrix fajt.
Loneliness kommer upp med ett ös men jag tycker den landar lite platt efter de tidigare låtarna. Det håller inte riktigt samma nivå även om det fortfarande är bra.
Siren Song avslutar med ytterligare en självklar låt. De är verkligen vansinnigt bra i de här mer melodiösa låtarna. Det humoristiska clown perspektivet är kul! Det är en egen grej men jag tror de skulle vinna på att dela upp det på två olika album. Skivan känns splittrad.
Jag har flera gånger skrivit att det är bra. Och det är det! Bättre än bra stundtals och produktionen är helt fantastisk på varenda låt. Det finns ingen som kan säga att Self Deception är dåliga musiker för det bevisar de gång på gång att de inte är. Men för mig känns skivan spretig. Det finns några extremt bra melodiska låtar med så mycket känsla som förtas när låten efter känns mer cirkus. Eller när en låt som har en tyngd och ett mörkt perspektiv tappar fart för att låten efter helt enkelt känns som att man vill skratta åt mörkret. Det går att göra, och det går att göra snyggt men här tappar de bollen lite.
Artist: Self Deception
Albumtitel: ”Destroy The Art”
Release: 2024-10-25
Betyg:
/P ”The Poseur” Pousár
