Myles Kennedy har släppt några riktigt bra soloplattor tidigare och jag blev överlycklig när det annonserades en ny platta som kommer ut imorgon, 11 oktober. Med singlarna “Say What You Will”, “Miss You When You’re Gone” och “Nothing More to Gain” har han visat att den här skivan är betydligt mycket mer varierad än de tidigare vilket han också nämnt i press-sammanhang. Det är en skiva där han bara fått välja låtar han gillar och göra en platta, och den plattan heter “The Art Of Letting Go”.
Det finns mycket att säga om den här skivan. Det är en otroligt välbalanserad samling låtar som alla har extremt tydliga Myles Kennedy avtryck (duh det är hans musik men anyway). Det är något speciellt med hans sätt att skriva och sedan bära fram musiken oavsett om det är ösigt till tusen eller lugnt och känslosamt. Myles har blivit kategoriserad som såväl Alternativ Metal som Jazz fusion och postgrunge och jag kan väl lugnt påstå att vi får höra delar av allt detta här.
“The Art Of Letting Go” som är introlåten lägger upp en startbana som ger en känslan i magen precis innan planets hjul lämnar marken. Vi är på väg upp och det borde gå bra. Men man kan ju aldrig vara helt säker. Det är dock en trygghet i det man hör. Som en kapten som lugnt och tydligt beskriver vädret vid målet så att man är betryggad i att det är där man kommer att landa.

Photo Credit: ChuckBrueckmann
“Say What You Will” bjuder på ett ganska rättframt klassiskt sound av hårdrock. Det är lite den matade rytmen som man ibland hör när han lirar ihop med Slash medan sången väger över mer åt grungen. Den typen som till exempel Soundgarden bjöd på med sina melodier och lite udda stick. Fantastiskt snyggt.
Om “Say What You Will” bjöd på rättfram klassisk rock så bjuder “Mr. Downside” på 90 talets lite mer softa rock. Tänk Creed och deras ganska tunga men ändå mjuka ton. Det finns något lättsamt i melodin även om en del av texten är ganska tung. Det kanske är just det han menar med “A voice worth saving, Your lifeline I dare you to take”. Det finns mycket mörker här i världen men ta en chansning och se vad som dyker upp runt hörnet.
“Miss You When You’re Gone” har en sjukt skön stämning. Det väcker direkt en glädje i mig. En positiv ton som även här kan vägas emot en allvarlig text. Men någonstans har han balanserat “this is gonna hurt like hell, so save yourself” med en upp tempo låt i dur. Det finns verkligen en magisk nivå av undertoner i de här låtarna som man måste höra flera gånger innan man liksom trillar dit ordentligt. Men det gör man. Rejält.
“Behind The Veil” är utan tvekan min favoritlåt på den här plattan. Det tar mig först tillbaka till gymnasiet där jag pluggade musik (Myles pluggade också musik på Community College). Varje gång vi var på väg mot någon av musiklektionerna satt någon av lärarna och spelade slingor och små solon som vi stannade utanför och lyssnade på, det är introt på den här låten. Man vill stanna utanför och bara njuta av att höra någon kliva in i musiken. Låten fortsätter med vad jag bara kan benämna som någon slags hybrid mellan modern blues och metal. Det är gungigt och raspigt. Det börjar med en väldigt lugn och skör blueskänsla som övergår i det mer moderna. Väldigt snyggt och smart. Det märks att han skriver inte bara till sig själv utan till så många andra musiker och tillsammans med så många olika musiker.
“Saving Face” börjar även här med en gitarr som skulle kunna övergå en riktigt skön blueslåt men som snabbt rusar in i postgrunge känslan. Den där mullrande basen i bakgrunden får en nästan att svettas för att man vet hur den kommer att kännas i bröstet när man ser detta live.
“Eternal Lullaby” är en fantastisk ballad. Myles har en förmåga att skapa stämning med sin röst och det är nästan så man bara vill ligga ner och höra det här, känna det hitta in i hjärnan och kroppen. Harmonierna i sången är så nära perfekta jag har hört på länge. Det är en låt man kan lyssna på på väg hem från jobbet för att varva ner från all press man har tagit på sig. Om någon avbryter mig när jag lyssnar på den här så startar jag om för att jag vill höra den i sin helhet.
“Nothing More To Gain” som var en av singlarna har en lekfull känsla. Lite som en karnevalkänsla. Det har en skönt rockig och viril känsla i det. “Dead To Rights” startar upp efter med en gitarr som hör hemma på en arenascen. Det är en sån där gitarr som man känner igen direkt som starten på just Den Där låten. Det är en tung låt med en jäkligt gungig känsla.
Och vi landar till slut i “How The Story Ends”. En låt som har lite av allt. Den är lite mystisk. Den har själ och hjärta. Den har lite sorliga melodier som glider över i hopp och en gnutta glädje som möts av ganska råa gitarrer. Det är en helgjuten låt.
Jag kan säga att det här är årets bästa platta. Det är helt sanslöst hur en människa kan lyfta upp musik på det här sättet. Men så är han också en av de där musikerna som alla vill samarbeta med. Och det gör han ju med glädje.
Plattan finns tillgänglig vid midnatt. Om jag vore du skulle jag ställa larmet och lyssna en gång innan du somnar om.
Band: Myles Kennedy
Titel: The Art Of Letting Go
Genre: Alternative/modern hard rock.
Skivbolag: Napalm Records
Releasedatum: 11 oktober 2024.
Betyg:

