MOOCH, ett namn som snabbt får resonans inom tung psykedelisk rock, är stolta över att tillkännage släppet av sitt efterlängtade tredje studioalbum, Visions. Som ett band som mästerligt blandar de ljudmässiga texturerna i nedstämd ökenrock med den råa intensiteten i 90-talets grunge och den expansiva omfattningen av 70-talets psykedelia, sticker MOOCH ut som en unik röst i det moderna rocklandskapet. Deras musik är en fristad för dem som längtar efter The Doors gyllene era men längtar efter den samtida kanten av band som KIKAGAKU MOYO och QUEENS OF THE STONE AGE.
Visions släpps den 3 maj 2024 och representerar en höjdpunkt av kreativ syntes för MOOCH. Bandets tredje fullängdare består av tre sångare och multiinstrumentalister – Ben Cornel, Julian Iac och Alex Segreti – och kommer med sin tredje fullängdare i hälarna på deras framgångsrika andra album, Wherever It Goes. Sedan de bildades i Montreal 2014 och efter några år av förfining av lineupen har trion etablerat sig ordentligt och bibehållit en dynamisk närvaro även med medlemmar spridda från Montreal till Yellowknife.
Jag gillade grungen när den kom till Sverige. Och jag uppskattar klassisk rock och doom och det hör jag influenser av på Visions. I Hangtime som startar upp plattan är det tung-gung direkt. Det är blues och skramliga trummor som ger mig lust att bara slänga mig ner i gräset och njuta av vårsolen som faktiskt skiner utan för mitt fönster idag! Morning Prayer är en långsammare nästan slö låt. Det är poetiskt och lite flummigt, sådär lagom spoken wordaktigt. Väldigt fint och man hör lite av The Doors vibbarna som de blivit jämförda med innan. Intention har en mer singer songwriter känsla. Akustisk gitarr som möts upp av körad sång. Lite som en hippiefest kring en öppen eld på 70 talet. En väldigt behaglig känsla och musikalisk upplevelse om man gillar flummig rock.
New Door är mer inne på den klassiska rocken med ganska oren ton på gitarrerna och ett slängigt tempo. Här kommer återigen den poetiska sången som ett Jim Morrison fan som jag själv kan uppskatta. Together börjar med ett lite mer grungeinfluerat sound som jag lär ha på playlisten på balkongen i sommar. Om jag blundar känner jag mig nästan som Pauline på musikprogrammet i gymnasiet. Alla killarna hade halvlångt hår, trasiga jeans och randiga tshirts med långärmad tröja under.
Vision känns lite som en blandning av The Doors, Alice In Chains och Temple Of The Dog. De banden är svåra nog att följa men att få ihop alla de influenserna och faktiskt göra en låt som känns egen och behaglig att lyssna på måste ha varit svårt. You Would´nt Know känns lite som en hyllning till Chris Cornell. Det är en skön och dämpad låt. Det är svårt att beskriva det utan att fastna i platityder. Jag låter det vara där.
Reflections avslutar skivan med ett något surrealistiskt intro och bjuder på ett fortsatt instrumentalt avslut som känns passande. Det är ett slags farväl till melodierna som man fått njuta av i de tidigare låtarna. Väldigt vackert.
Jag gillade som sagt grungen och jag har ett par av Jim Morrisons diktböcker här hemma. Alice In Chains är ett av de bästa banden som tog plats under 90-talet och alla andra referenser jag kommit fram till har haft en bra bit av min uppväxt. När jag upptäckte Mooch kunde jag inte göra annat än le, de plockar fram lite av det bästa från en tid då musiken inte hade hamnat på nätet än. En tid då man fick fastna i musiken för att kunna förstå och njuta av den och kanske är det det man behöver göra med Mooch också. Det är inte för alla, det kan till och med anses vara fel i dagens industri men jag gillar det. Och jag hoppas några av er ska upptäcka något hos dem.
Skivan är välproducerad och det känns som att man tänkt igenom låtval och följd, det harmoniserar väldigt bra och det är inga direkt överraskningar vid övergång från låt till låt. De spelar bra ihop och de lyckas få fram ett sound som känns som ett modernt flummigt rocksound. Ett bra album helt enkelt!
Artist: MOOCH
Album: Visions
Release: 3 maj , 2024
Skivbolag: Black Throne Productions
Betyg:
/P ”The Poseur” Pousár