HOPIUMFORTHEMASSES kommer ut imorgon den 1 mars. Ministry som hållit igång sedan 1981 bjuder på lekfull industriell, punkig och alternativ hårdrock/metal. Det finns spår av den dance/electro som de tillskrivits men jag tycker de vandrar över tydligare i de punkigare fotspåren på den här plattan. De har en uppenbar politisk agenda på plattan.
”Just like you or anybody else, I’m simply a passenger in this lifetime,” says Jourgensen. ”I’m watching social changes, political changes, and economic changes, and I comment on them because I do have a First Amendment right. A lot of people say artists and athletes should shut up and play ball. No, I’m on this trip too. If I see something, I say something. That reflects on where each album goes. Instead of staying sedentary and singing about broken relationships, inner turmoil, or whatever is hurting this week, I comment on what’s going on from the perspective of a fellow passenger.”
Aryan Embarassment startar upp med ett ganska slowtempo skitigt sound. Sången känns väldigt brittiskt punkinspirerad och det är en ganska märklig ljudbild som målas upp. B.D.E följer upp med lite tyngre sound. Lite mer cleant och det finns en skön dystopisk känsla i det.
Cult of Suffering bjuder på ett lite mer old school alternative rock intro. Låten fortsätter i samma stil och känns lite tråkig efter tre minuter. Att låten fortsätter i över sex minuter gör väl sitt till. Det finns såklart partier som känns intressanta men det räcker inte hela vägen.
Goddamn White Trash börjar nästan med samma intro som Clawfingers Biggest & The Best men fortsätter in i något som påminner mer om Rob Zombie. Det finns tyngd och tempo. Det känns skitigt och det passar väl ihop med den samhällskritiska tonen. Punkigt och rått på sina ställen.
It´s Not Pretty är mer åt det elektroniskt punkiga som bandet ändå har förknippats med tidigare. Men det är återigen lite för lite för att det ska slå igenom och bli intressant hela vägen! Det finns riktigt snygga gitarrpartier som man vaknar till av men nej. Ingen favorit. Just Stop Oil har hittat tempot igen. Och det tuggas frenetiskt på strängarna på gitarrerna. Ska vi snacka stil kan jag, om jag anstränger mig, hitta lite av Devin Townsends tidiga soloverk i hur fokuset ligger på hur gitarren tar sig fram. Det finns något i låten men jag kan inte sätta fingret på det. Kanske om tio lyssningar till, kanske om hundra. Vem vet?
New Religion startar upp med tuggande gitarrer och glider in i en lite Korn liknande känsla. Låten är rätt skönt industriell och känns ”enklare” att lyssna på än en del av de tidigare låtarna. Det är en mer läsbar ljudbild.
Ricky´s Hand är rakt av 80 tals synth. Det hade lika gärna kunnat vara en av de demos jag fick från min småländska kompis som brukade spela in covers på DM och egna låtar som Julegran eller Canonized Lapdog.
TV Song smattrar igång med punk/metal låten är dock bara skrammel! Det dyker upp några solon men de försvinner i kakofonin av samplade tal från tv och odefinierad sång.
Allt som allt är det här en ganska intressant platta men den är inte bra. Sorry men jag har svårt att hitta hur det här går ihop och det blir alldeles för mycket ”oljud” i vad som borde vara en skiva full av musik och ljud. Det går att göra det här snyggt men det känns som att man istället försökt att rycka in saker för sakens skull istället för att lägga upp ett hörbart budskap vilket de haft chansen att göra.
Det blir inget toppbetyg här.
Genre: Electro/Dance/Metal
Skivbolag: Nuclear Blast Records
Betyg: 3
/P ”The Poseur” Pousár