Sex år efter att The Violent Sleep Of Reason släpptes är det äntligen dags för Meshuggah att släppa en ny fullängdare. Att lyssna på en ny Meshuggah-platta är alltid intressant, för man vet aldrig vad de ska hitta på. Man kan dock vara säker på att det kommer vara nyskapande och unikt. Det är oerhört svårt att definiera Meshuggahs musik, det är så många olika genrer och element som blandas, jag tycker att det räcker att kalla det för Meshuggah helt enkelt. På nya plattan, som fått namnet Immutable, pushar man fram gränserna ytterligare ett snäpp för att visa att man är ett av Sveriges ledande metalband.
Första spåret, Broken Cog, inleds med ett kraftfullt och intensivt trumspelande innan gitarrerna tar vid och vi får ett intro till plattan som jag tycker påminner om avslutningen i Opeths fantastiska Delieverance. Till detta får vi sedan sångaren, Jens Kidman, som mer eller mindre väser fram sången och det skapar en fantastiskt skön känsla. Det är verkligen en väl genomtänkt inledning Meshuggah har valt.
Efter den stämningsfulla inledningen i Broken Cog bryter Meshuggah-kaoset loss rejält med låten The Abysmal Eye, som tidigare släppts som singel. Det är hårt, det är snabbt och det är komplicerat. Precis så som jag vill att Meshuggah ska låta. Fredrik Thordendahl får dessutom briljera med sitt gitarrspel. Det här måste vara en av de bästa prog metal-låtarna som släppts under 2022.
Light The Shortening Fuse, som är den andra singeln som släppts, fortsätter i samma stil som The Abysmal Eye. Om än i lite lugnare tempo. Det lite lugnare tempot gör att det skapas en mörkare känsla över låten. Det är mörkt och det är tungt som satan, en väldigt bra och passande kombination i detta sammanhang.
Fjärde låten som heter Phantoms fortsätter på den inslagna vägen. Jens Kidmans tar i från tårna i den kraftfulla skriksången. Efter cirka tre minuter ändrar låten karaktär, föga förvånande och det långa instrumentala stycke som kommer är bara så härligt. Jazzmetal är ett ord som poppar upp i min huvud.
Efter tre käftsmällar som någorlunda följt samma mönster kommer sedan Ligature Marks, som sticker ut lite i jämförelse med de tre tidigare låtarna. Det är inte lika tungt och ösigt som tidigare utan här är det lite mer finstämmiga gitarrmelodier till ett ganska taktfast och tungt trummande. En skön avstickare från den tidigare vägen.
Med God He Sees In Mirrors kommer man tillbaka in på den tidigare inslagna vägen. Efter den lilla avstickaren med Ligature Marks kommer man här tillbaka igen. Fredrik Thordendahl kommer vid tre minuter in med ännu ett fantastiskt gitarrsolo. Låten avslutas sedan med ett litet synthspel som sakta tonas ut.
Efter God He Sees In Mirrors tar sedan skivans längsta låt vid, den instrumentala They Move Below. Övergången är så snygg och så perfekt och They Move Below börjar lugnt och stämningsfullt innan den kommer igång vid cirka två och trettio. Det som sedan väntar är ett instrumentalt episkt och progressivt väsen på totalt nio minuter och 35 sekunder. För mig som är en sucker för instrumentala låtar är det här rent örongodis!
Kaleidoscope som kommer sedan drabbas lite av att komma efter den mästerliga They Move Below, men den gör ändå det som förväntas av den. Framförallt innehåller låten ett gediget gitarrspel signerat herr Thordendahl.
Efter introlåten Black Cathedral släpps den tredje singeln från plattan lös, I Am That First. Ett rejält energiknippe som släpps lös. Trummor, bas och gitarr samspelar här på ett helt utomordentligt sätt och Jens Kidman skriker ut sången på ett smärtsamt bra sätt. Precis när skivan började kännas lite matt kommer denna musikaliska vitamininjektion!
Om någon som aldrig hört Meshuggah tidigare skulle be mig spela en låt med dem skulle jag nog välja The Faultless. Jag tycker att den symboliserar Meshuggahs musik på ett strålande sätt. Det är så många olika element och taktbyten som blandas på en och samma gång. Det är är så avancerat, så vetenskapligt, så coolt.
I skivans näst sista spår, Armies Of Preposterous drar man upp tempot rejält. Här går det undan och Tomas Haakes trummor smattrar snabbare än vad de gjort under hela plattan. Då detta är skivans riktiga riktiga låt (sista spåret, Past Tense, är mer ett outro som består av lite gitarr) avslutar Meshuggah sin nionde platta med power och fart, precis som jag vill ha det.
Meshuggah visar med Immutable att de fortfarande är att räkna med när det kommer till att skjuta fram gränserna för vad man faktiskt kan göra inom progressiv metal. De visar att de är ett av de mest innovativa metalbanden i världen och ett av de främsta metalbanden i Sverige. På Immutable pressar de fram gränserna och för det mesta är det en ren fröjd att lyssna på plattan. Det är väldigt nära att jag får dela ut min första tia i betyg, men jag kan inte komma ifrån att de två instrumentala intro/outro-låtarna Black Cathedral och Past Tense drar ner min helhetskänsla när det kommer till detta mycket starka album.
Band: Meshuggah
Release: 1/4 2022
Förlag: Atomic Fire
Bästa låtar: The Abysmal Eye, They Move Below, Armies Of Preposterous
Betyg:
