Gojira är inga nybakade färskingar på marknaden. Precis som deras namne Godzilla kliver de över och ibland rakt på, eventuellt motstånd de kan stöta på. Tyngden de levererar ihop med den melodiska och stundtals progressiva metal de spelar är så massiv att det ibland känns som att man ska krossas av det. Med det sagt så hade jag kanske inte superhöga förväntningar på det här albumet. De har verkligen inte blivit sämre med åren! Det säger jag inte men The Way Of All Flesh lämnade en ganska hög nivå som jag inte hittat efter det. Till nu.
Med Fortitude har Gojira visat precis hur överraskande de kan vara och hur jävla bra musiker och låtskrivare de är. De lösa strängarna som ger det fantastiska vibratot och genidraget att köra med strupsång ihop med ljusa kvinnokörer i låten Amazonia är nog för att jag ska sitta med gåshud och det knyter sig lite i magen av ren upphetsning. Den briljanta stämsången som skapar en nästan dystopisk känsla på sina ställen slänger upp en ljudbild som bara Godzilla skulle kunna penetrera.
Hela albumet är fullt av geniala smådetaljer som bara lyfter allt. Det lilla ekot på sången ihop med kören i Another World tar mig tillbaka till första gången jag hörde Gojira över huvud taget och det är lite som att hitta hem! Eller introsången i Hold On som känns som en blandning av Manskören i Ronja Rövardotter och lite av Devin Townsends progressiva stil på 90-talet. Det känns som att det finns en hel del anspelningar till urbefolkning och kultur på det här albumet och det är ju högaktuella ämnen så varför skulle inte det lysa igenom i musiken idag? De är ju dessutom kända för sina starka åsikter kring klimatfrågorna och hur vi behandlar vår planet sedan tidigare.
Något jag älskar med albumet Fortitude är de underbara 90 tals vibbar som lyser igenom i nästan alla låtarna. Som en återblick och nostalgisk resa med tuggande gitarrer som lika gärna skulle kunna vara Clawfingers The Truth eller sången som stundtals är så mycket Paradise Lost att jag måste påminna mig själv om att det är Gojira jag lyssnar på. Låten Fortitude är en fantastisk akustisk resa i flum och rytm. En känsla av lägereld och gott sällskap, som en varm famn att välkomnas i som sedan lyfter oss in i The Chant som följer upp med samma kör som låg i Fortitude. Och det funkar så jäkla bra. Det är som att höra en låt på avstånd när man är på väg in på en spelning och plötsligt står man där framför scenen med fullt band och rent ljud framför sig. Som ett musikaliskt uppvaknande.
Jag vet inte hur jag ska beskriva Sphinx. Det är lite som att ta ett hårdrocksband från 80 talet och morpha ihop det med ett thrash metalband och sedan packa in det i en deathmetal macka. Jag är helt utslagen varje gång jag hört den! Into The Storm följer upp med ett smatter och det ligger en skön matta av mörker i det melodiska djupet som är Gojira. The Trails landar oss i den mer progressiva delen av den här resan och det är riktigt skönt att bara följa med i tempot och njuta av Joe Duplantiers röst som dämpar allting och vaggar in en i trygghet. Grind som avslutar albumet är en underbart progressiv Gojira. Det går liksom inte att beskriva det på något annat vis. Det är allt som är Gojira och det är riktigt bra!
Det är få saker som gör mig så glad som när ett band jag gillar gör något som både känns nytt och bekant på en och samma gång. Det blir en överraskning med en känsla av hemma och det är perfekt balanserat på det här albumet. Det här kommer vara en av 2021 års juveler i min samling.
Band: Gojira
Warner Music
Album: Fortitude
Releasedatum: 2021-04-30
Bästa spår: Amazonia, Hold On
Betyg:
/P ”The Poser” Pousár
