Från lilla Sverige kommer många duktiga hårdrocksband. Oavsett vad din själ trånar efter finns det något för alla smaker. Att jag dras till motsatser är verkligen mitt signum. Kanske är det därför Power Metal lockar mitt sinne. Mäktiga, episka toner som får hela ditt väsen att vibrera och låter dig följa med på äventyr bortom fantasins gränser. Där modiga riddare slåss mot drakar, där kampen mellan mörker och ljus står i centrum och där det mjuka möter det hårda. Likt Bröderna Lejonhjärta, skriven av en av mina idoler, Astrid Lindgren, handlar texterna ofta om att vara modig, fast du känner dig liten och rädd. Att stå upp mot ondskan, att stå upp mot mobbaren eller andra som vill förtrycka dig.
Tidigt blev mitt ömtåliga tonårshjärta förfört av tyska bandet, Helloween. Ni vet, de som startade power metal, innan vi ens visste att genren fanns. Då förstår ni lyckan när jag upptäckte att vårt avlånga land inhyste grupper som med stor ambition och spelglädje tog stafettpinnen vidare från giganterna Helloween.
Ett av dessa band är Bloodbound. Första låten jag hörde med dem var ”The Ones We Left Behind”. Melodisk och med en refräng som är full av smärta. Dock är den medryckande och den slår lätt många av bidragen i melodifestivalen. Lägg till Patrik J Sellebys röst, stark och uttrycksfull. Plattan, där ovannämnda låt finns på är ”Unholy Cross”. Den första Patrik J Selleby sjöng med Bloodbound och hela albumet blev en självklar favorit hos mig.
Foto: Björn Liljegrääs
Tyvärr försvann bandet under min radar efter att ”Stormborn” kom ut 2014. Skivorna som följde efteråt är inte dåliga. Men jag saknade den glöd och den hunger jag tyckte fanns på ”Unholy Cross”. Musiken kändes slätstruken, och jag hittade inte låtarna som vägrar släppa taget. Att lyssna på musik kan innebära att du förlorar dig i ett lyckorus för ett ögonblick. Att äta en god kladdkaka ger i alla fall mig en liknande känsla. När jag lyssnade på dessa plattor påminde de mig mer om kexchoklad. Helt okej, men man vill ha mer.
I november 2025 släpptes deras elfte studioalbum, ”Field of Swords”. Nyfiken blev jag när jag insåg att Unleach The Archers skulle medverka på ett spår. Ett band som visar att det inte bara finns hockeystjärnor i Kanada. Där finns tjejer som sjunger metal och de gör det på det klassiska, rättframma sättet. Sångerskan Brittany Hayes sjunger bedårande tungt och vackert. Unleach The Archers är en frisk vind som blåser genom hårdrockens universum.
Jag vet inte hur andra lyssnare gör, men jag brukar köra en snabb genomlyssning av alla spår första gången jag sätter på en skiva. Med en gång får man känsla av låtarnas energi, vissa fångar ens uppmärksamhet på en gång, andra får man vänta in.
”Field of Swords” överraskade och blev en positiv knockout för mina öron. Musikalisk låter de piggare och mycket mer energiska än på deras senaste album. Alla element finns med för att låta som ett typiskt power metal band. Något som kanske en del finner förutsägbart. Som den power metal nörd jag är vill jag bara ha mer. En viss känsla av att det slinker in stråk av både Sabaton och Dragonforce är tilltalande, eftersom jag är ett fan av båda. Speciellt Dragonforce.
Med risk för att bli tjatig handlar power metal för mig om snabba, upprepande och undersköna gitarrslingor, dubbeltramp som fyller hela ens kropp med värme och sprudlande glädje och ovanpå detta, en stark och karismatisk sångare. Vanligtvis gillar de att sjunga i falsett. Jag upplever att denna platta uppfyller detta med råge. Parik J Selleby sjunger suveränt bra. Även om han inte tar oktaverna lika högt som Michael Kiske i Helloween gör det ingenting. Det är just charmen med musik, skulle ju bli rätt tråkigt om alla sjöng exakt likadant.
”Field Of swords” är titelspåret och kommer först på albumet. Den har alla attribut som en riktigt bra power metal låt bör ha. Texten, en klassiker i den här genren, riddare och krig. Snabbt förstår man att plattan handlar om tempelriddarna. Jag gillar historiska teman, även om jag föredrar det mer fantasyinspirerade. En liten drake här och där, förtrollade skogar och kanske en mystisk trollkarl. Nåja, riddare kommer man långt med i alla fall när det gäller just den här genren. Andra spåret ”As Empires Fall” går i liknande stil, därefter smäller det till på riktigt.
”Defenders Of Jerusalem”. Gudars skymning, detta är på riktigt en av de bästa låtar jag hört på väldigt länge. Ögonen fylls av glädjetårar. Det är en låt som förgyller din dag. En låt som får dig att le, oavsett hur arg eller ledsen du är. Sedan fortsätter det. Sprudlande och trallvänliga, som ger dig energi. ”Teutonic Knights” blir bättre ju mer man lyssnar. Likadant med ”Forged In Iron”. Underbara gitarriff och dubbeltramp deluxe, kan det bli bättre. ”Code Of Warriors” fastnade i första genomlyssningen, och nu är den av de tre spår som är mina favoriter. Flöjten ger en extra dimension och refrängen är omöjlig att skaka av sig.
Finns det inget som är dåligt. Nja, ”Land Of The Brave”, ”Light The Sky”, ”Pain Of Glory” och ”Born To Be King” är de spår som inte riktigt når hela vägen fram. De saknar det där lilla extra. Men de har alla en trevlig energi och jag tror att de kommer att växa om man ger dem mer lyssningar.
Nu har stunden kommit. Den låt som fångade mitt intresse och oavgjort är den bästa på hela albumet. En pärla, även om den inte är den mest snabbaste. Jag vill inte klassa den som en lugn ballad. Den är för mäktig, för tung. Jag fullkomligt älskar introt. Jag älskar samarbetet mellan Patrik och Brittany . De glider in i varandra, men på sina egna distinkta vis. När refrängen kommer seglar an på moln. Texten fångar ens själ och tankar. Jag blir berörd, jag dras in i historien som berättas och hela låten blir en riktigt cinematisk upplevelse.
Tack Bloodbound för denna skiva och låten ”The Nine Crusades”. Jag kan inte lyssna mig mätt på den. Nu tar vi en kopp kaffe och en bit kladdkaka, sätter på denna pärla till låt och njuter. Glöm inte att spela den på högsta volym. Eller åtminstone så högt som dina högtalare eller grannar tillåter. Jag kan tillägga att jag saknar grannar på nära håll. Mina högtalare, jag har ett par stycken, det är annan historia.
Som helhet ger jag ”Fields of swords” 4/5.
Vid tangentbordet: Marie Mathiasson
