Die for my sins bildades 2022 av de italienska bröderna Fabio och Nicolas Callouri som vi känner igen från power metal bandet Heimdall som till dags datum har släppt 6 album.
Men vad gör man om man vill skapa en ny musikaliskt erfarenhet och nytt liv för deras passion för heavy metal? Jo, man startar ett nytt projekt och tar in en mästersångare av extremt hög klass.
Jag pratar naturligtvis om Ralf Scheepers från Primal Fear som inte behöver presenteras närmare. Den mannens röst resurser har jag hyllat i tidigare recensioner så ytterligare kommentarer känns överflödiga.
Förutom nämnda Scheepers (som sjunger på 8 av plattans 9 spår) så har bröderna tagit in Ian Parry (ex-Elegy, Rock Emporium, Consortium) som sångare på ett spår.
Ska jag sammanfatta albumet så skulle jag säga bra men inte fantastiskt.
Det finns absolut några höjdpunkter. Den över 6 minuter långa Dark Symphony är en ren njutning och Scheepers sjunger som den gud han är.
Titelspåret med Scheepers rakbladsvassa röst andas klassisk heavy metal med lite synth inslag.
Still alive har det mesta jag vill ha i en heavy metal låt. Bra riff, stark refräng och grym sång men, här kommer plattans största akilleshäl och det är produktionen.
Hade gärna haft en ljudbild med lite mer muskler i sig. Det faller stundtals lite platt vilket är synd för det hade gjort plattan så mycket bättre med en större ljudbild.
In the sign of the cross faller pusselbitarna på plats rent produktionsmässigt men jag hade hoppats på att de övriga låtarna hade fått lika mycket kärlek och omtanke.
Nu räddas mycket av Scheepers röst samt att plattan innehåller en hel del bra låtar, men det hade kunnat vara mycket bättre.
Det blir en fyra i betyg men den är väldigt svag.
Av Ulf Romedahl
