Idag, när Danko Jones spelar på Münchenbryggeriet i Stockholm, släpper bandet deras tolfte studioalbum. Den når inte upp till den fantastiska föregångaren ”Electric Sounds” från 2023, men den här kanadensiska powertrion gör en aldrig riktigt besviken. Det intressanta är att det känns som att bandet skriver sina låtar med liveframträdanden i åtanke. Låtarna bör funka på egen hand, men det är ute på vägarna de ska upplevas. Ett inte helt vanligt grepp, men genialt om du är världens bästa liveband. Och det är vad Danko Jones är sedan många år tillbaka om du frågar mig. En så cool frontfigur med en sån självlysande knytnävsattityd som Danko själv innehar, har inte skådats på en rockscen sedan Bon Scotts, Philip Lynotts och Lemmys dagar. Att de tre dessutom är hans husgudar är inte direkt någon skräll.
Gillar du musik som håller sig inom trygga ramar? Då är det här plattan för dig. Den kortaste låten är 3:07, den längsta 3:36, inga snabba Ramones-ryck eller progressiva utsvävningar här inte. Med andra ord helt perfekt om du undrar hur långt 400 meter är – sätt på valfritt spår och ta en promenad. Med det här bandet vet du vad du får, och du biter ytterst sällan i det sura äpplet.
Så hur låter det? Soundet är lite råare än på senare plattor och för tankarna till ”We Sweat Blood”. Danko kickar in ytterdörren direkt med käftsmällen ”What You Need”. Det är rått och rockigt på bästa Danko-vis och omöjlig att inte knyta näven i luften till och vilja söka upp bad guys på Torontos ruffigaste bakgator. ”Diamond in the rough” är mer traditionellt rakt-på-sak där versen trumfar refrängen, och John ”JC” Calabreses basspel svänger mer än Billy Boss i The Aristocats.
När de blåser igång ”Everyday Is Saturday Night” är det så att jag själv vill sparka upp ytterdörren och ge mig ut i natten med übertuff Danko-attityd. Det är ett fantastiskt sväng som för tankarna till ”Soul on Ice” på genombrottsskivan och mästerverket ”Born a Lion” . I ”I Love It Louder” drar det rejält åt punkhållet, vilket Danko även vidimerade i intervjun jag gjorde med honom nyligen. Här möts delar av Sex Pistols-klassikerna ”Pretty Vacant”, ”Anarchy in the UK” och ”EMI”. Titeln är dock en Kiss-hyllning till deras låt med samma titel.
”I’m Going Blind” låter nästan lite Rockpile. Det är svängigt och dansant, men ändå aningen slätstruket. ”Hot Fox” är standard-Danko och följer bandets patenterade mid tempo-DNA. Du vet vad du får, liksom. Samma sak kan egentligen sägas om ”It’s a Celebration”, fast i upptempo-facket. Stabilt men inget som jag slår kullerbyttor av. Småtuffa ”Pretty Stuff” lockar fram en liten Alice Cooper i Danko. Dessutom får vi en framträdande koskälla på köpet, vilket givetvis uppskattas!
”Gotta Let It Go” är bredbent riffrock som bandet aldrig gör en besviken med, men den sticker inte ut. Utplaningen fortsätter i ”I Can’t Stop”. Det går lite på styrfart, även om Dankos styrfart är betydligt stabilare än de flesta band i genren. Men det sparkas inte in några fler dörrar. Med avslutande ”Too Slick for Love” kommer däremot det svettiga svänget tillbaka, och med det Dankos härliga fraseringar i en väldigt cool text. Den här kommer att bli fullständigt brutal live.
Som helhet reser sig inte lejonet över sina föregångare, men ryter gör det banne mig fortfarande. Och, som sagt, det är på en scen det här bandet – och även majoriteten av låtarna på denna platta – främst ska upplevas. Vilket jag ska göra ikväll för elfte men garanterat inte sista gången. För med Danko Jones är varje dag en lördagkväll.
Artist: Danko Jones
Titel: Leo Rising
Genre: Hårdrock med attityd
Bästa spår: Everyday Is Saturday Night
Skivbolag: Bad Taste Records
Releasedatum: 2025-11-21
Av Tony Johansson