Med nya sångaren Alex Waghorn glider Cruzh in med nya albumet Tropical Thunder och visar att de håller fast vid sin plats på den glammiga sleaze scenen med sin härliga melodiska hård rock med 80-tals gitarrer och keyboards som skulle göra Joey Tempest stolt. Bandet som officiellt funnits sedan 2013 släpper nu sitt efterlängtade andra album och det känns som att det funnits såväl en solid plan och en vision att nå upp till. Jag upplever det som att bandet tänkt på allt som ska göra ett album riktigt bra och det har resulterat i greppande melodier, rytm som lockar till luft trummande och fantasieggande texter. I princip allt för att skapa ett album som spelas mer än en gång på raken.
Som uppväxt på 80-talet är den här typen av musik en påminnelse om en tid då håret var krusat och tuperat. Hårspray som gjorde hål i ozonlagret var inget konstigt och ju puffigare lugg du hade desto bättre.
Låtar som New York Nights driver oss tillbaka till 21 Jump street och drömmen om att få kvarsittning som i Breakfast Club. Låtar som är skapta för illusioner. Som så mycket var på den tiden.
Albumets klockrena pianoballad kan få vem som helst att vilja heta Cady vilket låten gör, heter Cady alltså. Produktionen här är helt suverän och här har man brutit ner 80-talsballaden till dess minsta beståndsdelar och lagt till dagens ljudteknik för att fullända det. Körer som lyfter hela sammanhanget och en tonartshöjning som skulle passa på vilken schlagerscen som helst. Men det är ingen schlager, det här är en smäktande ballad för varje glambultande hjärta vid kravallstaketet.
Men ska vi gå på albumet på riktigt nu? Är det lika bra som det kändes första gången jag lyssnade igenom det? Ja det är det. Men jag ska poängtera det jag kände direkt. Det finns svaga partier i sången. Det finns lite för övertydliga partier i melodierna som gör att det ibland känns överdrivet. Men samtidigt känner jag att det hör genren till så det är förlåtet.
Produktionsmässigt är albumet stundtals genialiskt. I New York Nights som jag redan nämnt har varenda nivå tänkts igenom minutiöst, trummorna har en tyngd som verkligen lyfter fram djupet i låten som i sin tur skapar en dramatisk känsla av storstad. Detta återkommer de till i Line In The Sand som är albumets andra lugna låt, en tryckare för dem av er som vet vad det är. Drama men med lite mer lättsamma toner och körer i refrängen som gör att det inte blir allt för tungt och svårsmält.
Waghorns levande stil och förmedlande sångstil passar perfekt i sammanhanget. Han är en grym sångare och även om det finns ett par partier som jag personligen känner är svaga så är det övervägande jäkligt bra! Men helheten är ändå bäst. Med kompanjoner som Dennis Butabi Borg, Anton Jonsson och Matt Silver har de skapat en ”force to be reckoned with” och vi ser fram emot mer från Cruzh framöver. I första hand på scenen men förhoppningsvis också fler album i det sköna 80-talets anda.
Artist: Cruzh
Album: Tropical Thunder
Releasedatum: 2021-08-06
Bolag: Frontiers
Bästa låt: New York Nights
Betyg:
/P ”The Poser” Pousar
