The Mandrake Project släpps imorgon och för alla Bruce Dickinson fans har det varit en outhärdlig väntan! Jag ska vara ärlig och säga att när jag hörde Afterglow Of Ragnarok första gången när den släppts som singel var jag lite skeptisk men efter några lyssningar växte den och jag började förstå vart det var på väg!
Dickinson sa detta om plattan inför släppet:
“This album has been a very personal journey for me and I am extremely proud of it. Roy Z and I have been planning, writing and recording it for years, and I am very excited for people to finally hear it. I’m even more excited at the prospect of getting out on the road with this amazing band that we have put together, to be able to bring it to life. We’re planning to play as many shows as we can in as many places as possible, for as many people as we can! As for what The Mandrake Project actually is… all will be revealed soon!”

Så vad händer på plattan? Was it worth waiting for?
Afterglow Of Ragnarok väcker liv i den här festen och som jag skrev innan hade jag svårt för låten när den först kom ut. Men när jag lyssnar på den nu hör jag Bruce egen stil i detta. Iron Maiden har ett sound men Bruce har ju med åren haft mycket att göra med mer medeltida musik och jag tycker att det känns i melodierna på den här låten. Bruce röst har verkligen fått den plats den förtjänar utan att lämna övriga utanför. Det är en snygg helhet som verkligen har en värdig plats som första spår på plattan.
I Many Doors To Hell hörs det verkligen hur mycket arbete som lagts ner på helheten i låtarna. ca 3:20 in i låten hör man ett gitarrsolo som går över i en gemensam brygga med Bruce som sjunger till refrängen på nytt. Vansinnigt snyggt och det här känns verkligen som klassisk musik på rockscenen! Rain On The Graves som var andra singeln som släpptes startar upp med gitarrer som bjuder upp Bruce till sång. Här har han rollen som storyteller och det blir riktigt läckert med de synkade instrumenten som lyfter fram hans story och leder fram till refrängen som sjungs och ger ytterligare en dimension till vad låten är. Jag skulle älska att höra det är i en intim lokal någonstans där man kunde få riktigt kontakt med bandet men det känns kanske som en dröm i dagsläget.
I Resurrection Men får man ett intro med bas och gitarr som styr in i vad som nästan känns som en ryttare på ett öppet fält. Det väcker nyfikenheten i en, vad ska det leda till? Texten bjuder på magi, demoner och död. Det är väldigt tydligt att Bruce vill vara en storyteller på den här skivan. Och det märks i musiken också, det finns tydliga skillnader mellan verser och refränger och i Ressurection Men är det ganska stora ändringar i tempo och fokus som gör att man nästan ser det här framför sig.
Så drämmer han till med Fingers In The Wounds där introt är bombastiskt. Det är ett powerintro som talar om att här handlar det om en kraftmätning. Det finns keyboards som ligger både i bakgrunden men som också får ackompanjera Bruce melodi i sången med ett pianokomp. Här byggs även upp till en brygga som har snygga stråkar som verkligen befäster känslan av drama. Riktigt snyggt! Eternity Has Failed vet vi är en magisk låt. Och här får Bruce verkligen lägga upp den som han vill. Vilken jäkla kraft det blev! Att ta en jäkligt bra låt och bygga upp den till perfektion. Det är vad han lyckats med! Trummorna och basen ca 3:30 in är så kraftfulla och ger verkligen det där oompfet som ger en extra kick inför bryggan och solot som kommer efter. Jag är förälskad.

Mistress Of Mercy skulle kunna vara nya intro låten till en uppföljare på Lost Boys. I alla fall om vi lyssnar enbart på introt. Men det glider snabbt in till mer kraftfull hårdrock som har ett tilltalande tempo och melodier som säkert kommer att sätta sig hos många. Den är inte riktigt lika mäktig som de tidigare spåren, det är lite mer plain men inte på något vis dåligt. Det här flirtar kanske lite med den tidigare eran av hårdrock och varför skulle det inte göra det? Face In The Mirror är en låt med lugnt tempo med en dyster text. Att förändras i livet och inte känna igen sig själv. Att se det vackra fast man sitter i ett personligt helvete. Snyggt och med inslag av akustiska gitarrer som får sola lite smyger låten under huden lite.
Shadow Of The Gods, låten som ursprungligen var tänkt att sjungas av Rob Halford startar upp med ett lugnt inro där Bruce återigen tar rollen som storyteller. Han har en skörhet i rösten som ger lite rysningar och det fortsätter. Ljudbilden är verkligen fantastisk här med dramatiska blåsinstrument som möts av pianoslingor igen. Bruce guidar oss genom en sorg som man nästan kan röra vid stundtals. Otroligt vackert. Låten som är 7:01 ändrar karaktär när berättelsen går in på mörkare ämnen som nekromati och mörkret som sorgen kan leda till i fantasy. (eller en Stephen King bok) där man önskar liv i den man förlorat. Men trots det ökade tempot och det hårdare ljudet känner man igen sorgen fortfarande i melodislingor som fortsätter möta Bruce sång. Sjukt snyggt!
Sonata Immortal Beloved avslutar den här festen med en längd på imponerande 9 mintuer och 50 sekunder. Hela skivan och berättelsen knyts ihop extremt bra här. Alla som har fått och tagit sin plats får höras i en sista låt som verkligen visar kraften av att spela så man hör att de spelar tillsammans. Allting klaffar och produktionen är genom hela skivan, och speciellt här fantastisk. Det är en otrolig balans som ibland kan vara svår att få ihop när man försöker knyta samman storytelling med så tung musik som de ändå spelar på den här skivan. Vi har tur som lever i en era där vi ändå har några band som lyckas med detta och jag personligen är tacksam för att jag fått uppleva och kommer att få uppleva både Bruce som soloartist men också med Iron Maiden igen. Jag kan inte göra så mycket annat än ställa mig och ge stående ovationer när jag hör skivan börja om igen och igen och igen…
Genre: Rock/Metal
Skivbolag: BMG Rights M
Leverantör: Warner Music
Bästa låtar: Eternity Has Failed, Face In The Mirror

/ P ”The Pouser” Pousár