Vad får man om metalmusiker komponerar musik för en orkester? Det är frågan som det här albumet är svar på.
När musiker från namn som Apocalyptica och Watain finns med i smeten kan man inte låta bli att känna en viss nyfikenhet inför projektet, oavsett vad man tycker om klassisk musik överlag.
Skivan öppnas med låten Nidhugg där just metal-biten känns väldigt frånvarande. Det är utmärkt musik, men känns bara som klassisk musik, varken mer eller mindre. Litet som att man ville inleda med någonting försiktigt, för de som känt sig tveksama inför just inblandingen från metalgenren.
Nästa spår heter Bloodgrind och där hör man att tveklöst att det är en orkester som spelar metal. Själv får jag känslan av litet industri också, men jag vågar verkligen inte försöka placera det i en ensam genre. Halvvägs in i låten kommer även ett fantastiskt parti med ett ensamt stråkinstrument som får ta över en stund. Det är en märklig, men mäktig låt.
Orkestern som spelar är för övrigt Baltic Sea Philharmonic, en orkester på 65 medlemmar under ledning av dirigent Kristjan Järvi. De är bland annat kända för att de står upp och spela för att få mer dynamisk musik och då Järvi benämnts som både vågad och innovativ så är matchningen för det här projektet klockren.
Låten efter detta är lugnare, den heter Can’t explain this och är nog så vacker, men samtidigt finner jag den trots en skönt olycksbådande känsla något tråkig. Den känns betydligt mer som en inledning som aldrig någonsin kommer igång. Kanske är det för att jag lyssnat betydligt mer på metal än klassisk musik de senaste tjugo åren.
Ett par av låtarna på albumet är riktigt långa, vilket är förklarligt med tanke på orkesterelementet, men också för att en del metal har en tendens att dra iväg i tid. Merparten håller sig runt fem minuter, vilket för det mesta brukar vara så länge jag själv kan fokusera på en och samma låt om det är aktivt lyssnande som gäller.
Mounts of Misfortune har en fantastisk känsla av både filmmusik och riktigt bra TV-spelsmusik. Den ger lyssnaren tillgång till ett rikt bildlandskap av ljud och förtjänar att nämnas. Gissningsvis kommer den att kunna falla många i smaken med sitt storslagna uttryck.
Överlag så tycker jag inte att det här kan räknas som en metalskiva, bara för att den har drag av den genre skaparna älskar och verkar inom. En del subgenres inom metal har givetvis alltid haft mycket gemensamt med klassisk musik och det gör att kombinationen gifter sig nästan litet för väl.
Det här är en skiva skapad med stor skicklighet och eftertanke – och vill man ha någonting för stämningens skull när man spelar rollspel eller gör något annat kreativt är den ett perfekt val.
Band: Bright & Black
Releasedatum: 2024-01-26
Album: ”The Album”
Bolag: Ingrooves
Genre: Klassisk musik, metal
Betyg:
