Bloodred beskriver sig som ”blackened death metal”, men jag vet inte. Visst finns det inslag av både black och death, men det som är mest black metal med det hela är att ljudkvaliten är så dålig att det inte bidrar utan snarare bara gör en irriterad. Det känns redan i första låten som att man missar saker helt enkelt för att de inte går att höra. Farten är hög på första spåret och dras bara ned något en kort stund för körer och en liten melodislinga som inte verkar höra ihop med det övriga materialet.
Jag önskar att jag kunde påstå att titelspåret ändrar allt till det bättre, men det gör det inte. Det börjar med en melodi som är väldigt medryckande och lovande, men snart släpper de den helt. Jag hade gärna sett var den melodin kunde ta vägen. Det konstigaste här är att de helt plötsligt upprepande börjar slå på något metalliskt då och då. Det låter nästan som en koskälla? Hur den hör hemma vet jag inte, men den är distraherande i alla fall. Alltid något. Då och då kommer det förbi melodier och andra konstiga inslag. Ingenting hör riktigt ihop med någonting. Som bäst kan man säga att det finns en del bra idéer (och några dåliga) som hade kunnat bli någonting.
Den första låten jag faktiskt gillar är spår tre, ”Mindvirus”. Början är tung och intressant och när farten kommer igång så är det snyggt och passar in. Det är ösigt med en röd tråd och en enhetlig känsla, trots att låten ändrar akraktär ett antal gånger och innehåller en del oväntade partier. Ibland blir sådant bara kaotiskt och konstigt och ibland, som här, så fungerar det faktiskt. Det håller låten igenom och för första gången på skivan känner jag någon form av mersmak.
Nästa låt erbjuder mer av liknande vara och när vi kommer till det femte spåret ”A New Dark Age” är jag försiktigt positiv. Den har en lång och lugn inledning, ett par minuter innan sången kommer igång. Det känns litet som filmmusik, vilket jag inte ser som dåligt utan bara att det är stämningsfullt och känns som något allmängiltigt bra. Det är helt klart den första låten på skivan jag kan tänka mig att spela för någon som inte lyssnar på metal i vanliga fall. Tänkte jag. Sedan slår trummorna igång. Och koskällan. Igen. Varför? Varför?! Det är förvirrande och förstör mer än det ger. Jag ångrar genast att jag spelade låten för ett imaginärt popsnöre, för den lär inte övertyga någon oinvigd om metals storhet.
Påföljande låt, ”Death Machine” är ännu en rätt lugn låt, men med alldeles för många idéer som samsas rätt dåligt. Man vill ju att ens idéer kanske inte direkt skall vara vänner, men i alla fall interagera med varandra på något sätt i musik. Känner jag, i alla fall.
”Winds of Oblivion” har en märklig, men rätt cool inledning med ett pulserande bakgrundsljud som får mig att må litet illa och utdragna mellanting mellan sång och kvinnoskrin. När den kommer igång så är den långsam även när den sätter fart rejält, vilket är intressant, men inte intressant nog. Den sista låten ”Resist” hägrar och inleds med att det plötsligt kommer ett tydligt ljud som inte mixats för att låta som gammalt skräp i en unken källare. Jag vaknar till en aning, men när ljudet försvinner och låten sätter igång har jag tappat intresset helt och vill bara att skivan skall vara över.
Sammanfattningsvis är skivan inte min grej, men det kanske ni har gissat vid det här laget. Den har några saker jag gillar, men fler som jag inte tycker om… Som koskälla. I metal. Varför?!!
Band: Bloodred
Titel: ”Colours of Pain”
Genre: Blackened Death Metal
Skivbolag: Massacre Records
Releasedatum: 2026 – 02 – 13
Betyg:
