Accept är äntligen tillbaka med ny musik. Det har redan gått tre år sedan senaste albumet Too mean to die släpptes och undertecknad gav det albumet en åtta i betyg.
När jag recenserade det albumet kunde jag konstatera att Accept är som ett självgående lokomotiv och det har inte förändrats till det här albumet. Dock så har Wolf inte lyckats mata in lika mycket kol i lokomotivet den här gången för totalt sett är Humanoid lite svagare än sin föregångare. En sak som är dock är lika bra på Humanoid som på Too mean to die är produktionen. Sen Wolf startade upp bandet igen 2009 så har Andy Sneap producerat samtliga album som getts ut och han gör det med den äran den här gången också.
Dock inleds plattan riktigt starttakt med det mellanöstern liknande inledningsriffet i Driving into sin. Titelspåret Humanoid innehåller en del sylvassa riff men lyfter aldrig riktigt och det gäller även efterföljande Frankenstein.
Dock är ordningen återställd på fjärde spåret Man up. Allsångsvänlig och ganska enkla riff i sann Accept anda. Det behöver inte vara svårt för att det ska låta jävligt bra.
Den obligatoriska balladen Ravages of time får återigen Mark Tornillo visa att gubben kan sjunga riktigt bra, men personligen så tycker jag att dess motsvarighet The best is yet to come från förra albumet klart mycket bättre.
Accepts många trogna fans får en välförtjänt hyllning i Unbreakable. Trots att det är bara Hoffmann som är den ena originalmedlemmen kvar i Accept är de fortfarande ett grymt liveband med mycket energi.
De efterföljande Mind games och Straight up Jack hamnar i mellanmjölkens land innan det är dags för plattans sista och snabbaste spår Southside of hell. Riffet i versen påminner en del om Breaker och det är mycket baskaggar som fick mina fötter att börja röra på sig.
Summa summarum. När jag intervjuade Wolf inför To mean to die så sa han att den bästa Accept-låten fortfarande inte är skriven.
Tyvärr så får vi se om den låten dyker upp på nästa album. Själv tror jag den redan är skriven men jag hoppas att jag har fel. Betyget här blir en sjua men det är en svag sådan.
Av Ulf Romedahl
