Tyska Rage är tillbaka med albumet A New World Rising. Rage är ett klassiskt band med lång historia och många trogna fans. De brukar nämnas tillsammans med Helloween, Running Wild och Grave Digger som pionjärer inom den tyska speed metal-scenen på 1980-talet, vilket jag håller med om då alla dessa band började i den stilen som unga och hungriga. Det är intressant att konstatera att samtliga snabbt tog nya musikaliska riktningar, ofta stilbildande. Detta gäller även Rage, som genom åren visat stor kreativitet och dynamik: hårdare inslag blandas med melodi, ambitiösa arrangemang och texter med djup. Man kan nästan tala om ett tidigt Rage med fokus på snabbare och hårdare uttryck men ändå viss finess, och ett senare Rage som varit mer dynamiskt, melodiskt, polerat och haft ett tematiskt djupt. Det är framför allt detta senare Rage jag först stötte på, och min bild har länge varit av bandet som ett ”snällare” metalband med ambitionen att förmedla insiktsfulla budskap.
Peter ”Peavy” Wagner (sång, bas) är bandets enda originalmedlem och dess kreativa drivkraft. Han har stått för huvuddelen av utvecklingen och låtskrivandet genom åren. Vid hans sida finns Vassilios ”Lucky” Maniatopoulos (trummor, bakgrundssång) och Jean Bormann (gitarr). Rages riktning de senaste åren har varit ett mellanting mellan tidiga rötter och det senare uttrycket. Själv kom jag in på Rage via Wings of Rage (2020), som gav min första bild av bandet. På efterföljande albumen Resurrection Day (2021) och Afterlifelines (2024) så har de hårdare inslagen blivit mer framträdande, och A New World Rising följer i samma spår.
Det märkliga är att jag tycker albumets första del är den svagare (oftast brukar det vara tvärtom). Många låtar känns osynkade, där hårda riff och trummor i intro och verser inte riktigt gifter sig med refrängerna och sångens mer varierade toner. Detta är något jag ofta hört när äldre band försöker modernisera sitt sound genom att höja upp brygga/refräng, ett vanligt grepp i popmusiken under 2000-talet. Så är det med låtarna på plats 2–6, med undantag för Freedom där strukturen sitter bättre. I We’ll Find a Way dyker till och med något som liknar ett breakdown upp, och det känns malplacerat för ett klassiskt band som Rage.
När jag nästan tappat hoppet vänder det från låt 7 och framåt. Här radar Rage upp låtar som sitter bättre och blandar det senare soundet med mer kreativitet och tyngd. Jag började genast fundera på om Peavy själv tagit över låtskrivandet från det här spåret? Låt 7, Next Generation, är riktigt stark. Den är melodisk men med thrashig komplexitet. Refräng och vers samspelar äntligen, sången ligger rätt i tonläget och budskapet känns djupare. Fire in Your Eyes är en lugnare, mer eftertänksam låt, helt i linje med det senare Rage och blir ett välkommet inslag efter den trevande första halvan. Leave Behind är melodisk, riffig och stämningsfull, med ett fint stick/solo som kompletterar helheten. Paradigm Change är gitarrdriven och svängig, med en något kaxigare sångton. Låten låter modernare men med en framtoning jag gillar. Fear Out of Time går också åt det modernare hållet, med berättande sång och grooveiga riff, blandat med atmosfäriska refränger som påminner om nyare metalband. Överraskande nog fungerar det riktigt bra här. Beyond the Shield of Misery är snabb, melodisk och thrashig, en av skivans starkaste spår. Slutligen Straight to Hell ’25 som överraskar med funkig groove, skitiga riff och en känslosam, utsvängd sånginsats.
Sammanfattningsvis är A New World Rising ett udda album som börjar svagt men växer från mitten och framåt. Stilmässigt följer det trenden från de senaste åren, med blandat resultat. Det är kanske en mellanplatta i katalogen, men den bjuder ändå på ett par starka låtar och är helt klart värd en lyssning.
Genre: Heavy Metal, Power Metal
Skivbolag: Steamhammer
Betyg: 3/5
Bästa låtar: Next Generation, Leave Behind, Beyond the Shield of Misery, Straight to Hell ’25
Recension av: Anthony Ceylan
