Mycket vatten har runnit under Themsens broar sedan 1973 som var året då bröderna Tino och Chris Troy startade bandet Praying Mantis. Under andra halvan av 70-talet var det band som Sex Pistols och The Clash som dominerade Londons musikscen. Punkrocken gjorde det svårt för hårdrocksbanden att ta plats. 1975 bildades ett band vid namn Iron Maiden som ganska snabbt började vinna en publik på pubar och klubbar i och runt London. Praying Mantis och Iron Maidens vägar korsades ganska ofta och dessa båda band blev en del av den nya vågen av Brittisk Heavy Metal. Bröderna Troys Praying Mantis fick se sig omkörda av band som nämnda Iron Maiden, Saxon och Def Leppard men lyckades få skivkontrakt och släppte det starka albumet Time tells no lies 1981. Under tiden för inspelningen av Time tells no lies gjorde PM en version av Russ Ballards låt I surrender men hamnade i konflikt med Rainbow som fick släppa låten som blev en hit världen över. Bandet fortsatte ha det kämpigt och pausade verksamheten för att återuppstå 1990 i samband med en NWOBHM nostalgi turné som gick bra och man har varit aktiva sedan dess. 2008 anslöt gitarristen Andy Burgess och 2013 presenterade man trummisen Hans in’t Zandt och sångaren John Cuipers och denna sättning är nu aktuella med sin tredje och Praying Mantis tolfte fullängdare.
Katharsis inleds med singeln Cry for the nations som känns signifikativ för vad Praying Mantis är idag. Jag förstår väldigt snabbt att bandet har utvecklats mot ett håll som i och för sig emellanåt är nära släkt med den Heavy Metal som bjöds på Time tells no lies men att influenserna idag är helt andra. Man bjuds på en ljudbild som är väldigt ren, ingen skitig rock’n’roll här inte utan melodisk rock med en fantastisk sångare och gitarrer som matchar sången. Closer to heaven drar ner tempot men fortsätter på det inslagna spåret och ett litet sting av besvikelse träffar mig. Skivan har börjat bra men kommer att bli seg om inte det kommer lite fart och fläkt. Bröderna Troy tycks ha hört mina böner för Ain’t no rock’n’roll in heaven drar upp tempot och är för mig en hit i Whitesnakestil. Long time coming är en svängig låt i bra tempo där jag inledningsvis får Sammy Hagar vibbar men där den klatschiga refrängen blir en blandning mellan nämnde Hagar och Lasse Stefanz. Kul är att låten handlar om Praying Mantis. En av albumets höjdpunkter är Find out way back home som är som hämtad från Elton Johns låtskatt. Avslutningen The Devil Never Changes är en godbit som helt säkert kommer att få fansen att sjunga med!
Jag upptäckte hårdrocken genom Iron Maiden som jag följde stenhårt under 80-talet. När Praying Mantis gjorde comeback 1990 släppte man liveskivan Live at Last där tidigare Maidenmedlemmarna Dennis Stratton och Paul Di`Anno medverkade vilket gjorde att jag fick upp ögonen för bandet på allvar. Även Bob Sawyer och Clive Burr har ett förflutet i båda lägren. Bob hann med både Maiden och Mantis innan de fick skivkontrakt! Två band som kämpade tappert i samma omgivningar inledningsvis men vars resor tog helt olika vägar. Med dagens sättning har bönsyrsorna börjat bygga upp en fanbase inom melodisk rock och äntligen börjar bröderna Troy erövra den uppskattning de förtjänar. Jag är så glad att de fortfarande levererar musik och med förhoppning om en setlist med gamla och nya låtar är Praying Mantis ett av de band som jag ser fram emot mest under sommarens Sweden Rock Festival.
Katharsis bör gå hem hos den melodiska rockpubliken. Skivan har inte ett enda dåligt spår och Cuipers sjunger fantastiskt medan de instrumentala partierna består av vackra gitarrslingor. Jag tycker dock att med de verktyg bandet besitter så borde man kunna höja sig ett eller ett par snäpp. Man har hittat en identitet men saknar lite livfullhet, lekfullhet och personlighet i mitt tycke.
Skivbolag: Frontiers Music s.r.l
Grupp: Praying Mantis
Titel: Katharsis
Genre: Melodisk Rock
Bästa låtar: Ain’t no rock’n’roll in heaven, The Devil never changes och Long time coming
Betyg:
Av: Marcus Ahlberg
