Den progressiva gruppen Paralydium släpper nu sin andra fullängdare med albumet Universe Calls. I bagaget har de sedan tidigare en EP ifrån 2015 som hette Paralydium Project (vilket gruppen kallade sig först) och sin första fullängdare i Worlds Beyond (2020).
En sak som kan vara igenkännbar är att tre av originalmedlemmarna har bakgrund i gruppen Dynazty. Det handlar om John Berg (gitarr), Georg Härnsten Egg (trummor) och Jonathan Olsson (bas). De två sistnämnda är fortfarande aktiva i Dynazty. I gruppens föregående material så kunde man höra mycket drag ifrån Dynazty i framförallt rytmiken, gitarrens riffande, trumspelet och att värna om hookar. Helt enkelt Dynazty som försökte spela Progressiv Metal.
Universe Calls är dock ett steg bort från det tidigare soundet. Det ska i sammanhanget nämnas också att gruppen har en ny sångare på det här albumet, nämligen Alexander Lycke. Gruppen har nu gått ännu djupare in i det progressiva och texterna har blivit djupare och filosofiska. Soundet är väldigt expansivt så som det ska vara i progressiv musik. Tidvis känns arrangemangen väldigt gränslös och man får vibbar av sci-fi och att gräva in i det inre hos mänskligheten med de stora frågorna om livet. Musikaliskt är det mycket trumma och bas i grundsoundet. I ena micken finns keyboard och i den andra gitarren som tar sina egna melodier eller växelverkar men det är inte ofta jag hör att de harmoniserar. Så soundet överlag på Universe Calls är kristallklart, expansivt, uppdelat och platt. Däremot är det inte lika tjockt, fläskigt, kraftfullt och hookande som det föregående albumet som hade mer av de dragen. Är det något instrument som fått ta ett steg tillbaka så är det gitarren som mest bara kompar eller tar till utdragna solon, det tjocka riffandet saknas helt ifrån Worlds Beyond vilket jag tycker är ett minus.
Jag tycker Universe Calls klassar in i det jag brukar kalla för ”musik för musiker”. Det är band eller album som jag tror uppskattas mycket av andra musiker för de instrumentella kvalitéerna, produktionen, samspelet och texterna. Men det kan vara svårare i sådant fall att behaga den gemene lyssnaren eller medlemmar av en subkulturell grupp (i det här fallet hårdrockare överlag), utan det är mer inbitna entusiaster eller nördar som skulle uppskatta det. Överlag är känslan att om Paralydium på det föregående album skapade progressiv metal som ändå hade drag av power metal som kunde spelas ”front row” och är lite lättare att lyssna på, så är Universe Call istället ett steg bakåt, något du lyssnar på i bakgrunden i lugn och ro. Jämförelsen är relevant då det är där min känsla ligger, att jag tycker Universe Calls är ett steg bakåt tyvärr, även om man erkänner att det musikaliskt är av hög kvalité.
Flera av låtarna är väldigt långa, det finns bland annat två spår som heter både The Arcane Exploration Pt. I och II, som tillsammans klockar in på ca 25 minuter. Jag skulle istället vilja lyfta fram singlarna Sands Of Time och Forging The Past som några av de bättre låtarna. Även låten Caught In A Dream tycker jag är bland det bättre då den är kortare, har lite mer skönare vibe och en lite enklare text i grunden.
För att summera så tycker jag tyvärr att det är ett steg bakåt från det föregående albumet. Musikaliskt är det hög kvalité men som jag tycker kan bli svårt att nå ut med eller som den gemene personen kanske inte orkar att lyssna på ända in i kaklet om du då inte är ett inbitet fan. Men musiker och progressiva rockfans kan uppskatta det här albumet.
Genre: Progressiv metal
Skivbolag: Frontiers Music Srl.
Betyg: 2/5
Bästa låtar: Sands Of Time, Caught In A Dream
Recension av: Anthony Ceylan
