I morgon 22 Mars släpper Battle Beast – ”No More Hollywood Endings”. Så här såg det ut när föregångaren ”Bringer Of Pain” släpptes 2017 och redaktör Blomqvist var helt ny på det här med att skriva recensioner. Det kan t.om vara den allra första recensionen jag har skrivit så var snäll med kommentarerna. Recension på NMHE kommer under helgen.
Fördelen med att vara tvåa på bollen.
Battle Beast bildades i Helsingfors 2005. Snabbt tog gitarristen och låtskrivaren Anton Kabanen bandet till vinster i stora talangtävlingar som Wacken Metal Battle och Radio Rock Starba. De fick skivkontrakt och en allt större fanskara. Inte ens avhoppet från sångerskan Nitte Valo verkade stoppa framgångarna då Noora Louhimo snabbt tog över mikrofonen och framgångssagan fortsatte. Inget verkade stoppa dem och ytterligare två skivor släpptes. Då plötsligt hoppade Anton som skrivit alla album av.
Där var vi. Battle Beast och jag. De med ny skiva och utan sin musikaliska ryggrad. Och jag som inte hört en ton av deras tidigare alster och helt omedveten om tidigare turbulenser. Med hörlurarna tätt slutna kring öronen tryckte jag på play till första spåret ”Straight to the heart” och jösses en sån start vi fick tillsammans. Nooras röst tog tag i mig på en gång och deras blandning av Power Metal och 80 tals pop fick mig genast att spetsa öronen ännu mer. Vidare in till den lite hårdare ”Bringer of pain” fick mig att undra lite vart skivan var på väg ända till spår nummer tre ”King for a day” tog vid. Detta mästerverk där Abba/Bee Gees 70 tals disko blandas med 80 tals pop och metal är bland de bästa låtar jag hört på åratal. Och när sen pianoslingan inleder nästa spår ”Beyond the burning skies” så är det redan kört. Jag är helt såld. Och de fortsätter med ”Familiar Hell” med en refräng så poppig men ändå på något sätt melodiöst rockig. ”Lost in War” är lite mer industriell men tappar aldrig hooken. ”Bastard son of Odin” kommer få dig sjunga allsång redan i andra refrängen. Genialiskt enkel men med gitarrer och keyboards som driver låten framåt i ett galopperande tempo. ”We will fight” är en lite lugnare bit där Nooras röst återigen tar tag i dig och får dig att bara njuta. ”Dancing with the beast” är skivans enda svaga punkt. Inte för att den på något sätt är dålig för det är den inte men där tar de poppen ett steg för långt och den faller utanför ramen helt enkelt. Men efter en sådan urladdning de bjudit på så förlåter jag dem och hoppar istället över till sista spåret ”Far from heaven”. En riktig gammal hederlig power ballad där Noora återigen briljerar med sin fantastiska röst. Som ni förstår är det här en riktigt riktigt bra skiva. Enda anledningen att 10:an inte utdelas är att den är något splittrad i stil. Men det betyget hoppas jag istället få utdela efter jag sett dem live senare i år. Betyg 9/10.
Magnus Blomqvist
