Yngwie är tillbaka. Och om du undrar vilken Yngwie jag menar, så kan jag bara svara: Yngwie fuckingMalmsteen, såklart! Mannen som bevisade att mindre inte är mer, utan att mer är mer.
Senast denna gitarrhjälte släppte nytt var 2021 med albumet Parabellum.
Yngwies stormaktstid är kanske tyvärr förbi, men han kommer för alltid att vara en av de skickligaste gitarristerna genom tiderna, och en av få svenska hårdrocksmusiker som verkligen förtjänar titeln legend. Förr stod skickliga sångare i kö för att få stå på samma scen som Yngwie, men så är det tyvärr inte längre.
Idag är det Yngwie själv som står för sången på skivan. Missförstå mig rätt – Yngwie är absolut ingen dålig sångare, men rösten räcker inte hela vägen. Han hade behövt en vokalist som kan ta toner som mäter sig med hans fantastiska gitarrspel.
Musikaliskt sett är Hell or High Water nämligen toppen rakt igenom. Som Yngwie själv uttryckte det i en intervju är skivan väldigt mycket just Yngwie Malmsteen – på både gott och ont.
Skivan har nio spår och bjuder på en blandning av instrumentala låtar och låtar med sång. Själv brukar jag alltid hålla sånglåtar mycket högre, då jag annars lätt tappar intresset för rena instrumentaler.
Albumet öppnar väldigt starkt med skivans enligt mig bästa låt: Now or Never. Man får en kick som verkligen talar om att Yngwie är tillbaka på riktigt. Det som drar ner intrycket är som sagt sången, som hade behövt ta en tydligare och starkare roll – vilket tyvärr är ett återkommande problem genom hela skivan.
Spåret därefter (Caprice / Hell or High Water) är en typisk Yngwie-låt som nästan låter som att han har spelat in sig själv under ett rent övningspass. Den är instrumental och blir i praktiken ett fem minuter långt gitarrsolo, vilket gör att den lätt hamnar i skymundan och glöms bort.
Låtar som Living a Lie och (On the) Battlefield faller mig däremot mycket mer i smaken, även om jag kan tycka att texterna är lite enkla. Med tanke på att det är mannen som myntat devisen ”more is more”tycker jag att han borde ha lagt mer krut på just sångsidan.
Albumet avslutas väldigt fint med den instrumentala låten Father, som är en fin hyllning till Yngwies pappa som tyvärr gick bort förra året.
När jag lyssnar på albumet känner jag både glädje och frustration. Musikaliskt är skivan helt klart på topp, men sången når inte upp till den nivå som materialet faktiskt förtjänar. Yngwie har absolut en helt okej röst, men den passar inte här – han skulle ha behövt en större pipa som kan matcha gitarrens toner.
Om jag enbart skulle betygsätta den musikaliska delen landar det på en stark fyra, nästan en femma. Men om jag bara räknar in sången blir det tyvärr bara en tvåa.
I slutändan landar Hell Or High Water på en stabil 3 av 5. Det kunde ha varit så mycket bättre, och skivan hade kunnat bli en av Yngwies allra bästa. Men en sak är säker: när det kommer till gitarrspelet bevisar han än en gång att more is more!
Av: Tim Englund