Med ett nionde studioalbum och över trettio år i branschen kan det vara svårt att inte bara hålla sig i de bekväma gamla hjulspåren, men samtidigt inte sväva för långt från sin egen identitet som band. Det är dock något som Suede lyckas med på ett mycket elegant sätt. På Autofiction möter vi en något hårdare kvintett än vad vi är vana vid i 90-talshits som ”Beautiful Ones” och ”Animal Nitrate” Själva kallar de plattan för sitt punkalbum, och de har en poäng. Låtar som ”Personality Disorder” och ”Black Ice” ekar definitivt inte bara av britpop, utan har också en hint av landsmän som The Clash.
Med det sagt finns det även mer traditionella Suedelåtar, såsom ”The Only Way I Can Love You”, komplett med storslagen refräng och drömmigt gitarrsolo, och två känslostormande ballader: ”I Drive Myself Home” och ”What am I Without You”. För den som föredrar den mer experimentella sidan av bandet finns den episka avslutningen ”Turn off Your Brain and Yell”, som trots sin punkiga titel snarare är ett vackert ljudlandskap på nästan sex minuter. Albumets starkaste spår, ”That Boy on the Stage” har definitivt en punkigare attityd, men med Brett Anderson’s falsett finns och den dansanta rytmen anas här också toner av glamrock.
Det kan kanske, efter denna sammanfattning, framstå som att detta skulle vara ett spretigt album, där det är svårt att hänga med i svängarna mellan attityd och ledsamma kärleksballader, men så är inte alls fallet. Suede låter som Suede, men bemästrar sitt hantverk såpass skickligt att de med små medel kan krydda sitt sound med smakfulla referenser till såväl punk som glamrock, utan att förlora varken sin egen identitet eller albumets flow. Autofiction något som tål att lyssnas på, inte bara av gamla Suedefans, utan också för den som inte har vågat ge britpopen en chans än.
Band: Suede
Albumtitel: Autofiction
Bolag: BMG
Release: 220916
Genre: Britpop, Indie
Bästa låtar: ”That Boy on the Stage”, “Personality Disorder”, “I Drive Myself Home”
Betyg:
Recension av: Anna Mattsson
