Engelska bandet Midnite City ifrån Nottingham är tillbaka med det nya albumet In At The Deep End. Det är det fjärde i deras diskografi sedan de bildades 2017. Midnite Citys två första album Midnite City (2017) och There Goes the Neighbourhood (2018) fick övervägande positiv kritik kan jag läsa till mig.
Detta var min första bekantskap med bandet och jag hajade till att de är ett engelsk hårband. Det är lätt så att man i hårdrockens värld förknippar länder med vissa genrer starkare än andra. Just Hair- och Glam metal förknippar jag inte alls mycket med Storbritannien. De band jag känner till historiskt är Girl, Wratchild och Tigertailz. Den senare har en koppling till Midnite City då bandets sångare Rob Wylde även är medlem i Tigertailz sedan 2012. Sedan såklart också Def Leppard som jag o andra sidan inte skulle definiera som ett renodlad glam metal band då de har fler strängar på sin lyra. Men jag tror att Def Leppard är en stor inspiration till Midnite City då jag tycker mig höra det i en del av låtarna på albumet, främst ett sound likt det på Hysteria (1987). Annars som jag förstått det jämför många Midnite City mer med amerikanska band som Danger Danger, Firehouse och liknande.
Något jag var lite frågande till var även att Midnite City klassas mot AOR. I min värld har jag lite svårt att se hur Hair/Glam skulle kunna gå i harmonisk symbios med AOR. För min del förknippar jag Hair/Glam och om du så vill Sleaze med attityd, galenskap, grabbighet, jaga tjejer, retas med killar, gitarr drivet sound, pubertala ämnen, utekvällar osv. Det kan dock vara värt att påminna om att bandet ser ut till stora delar som ett sleazeband.
Jag hade då två frågor innan genomlyssningen. Hur skall ett hårbands stil gå ihop med ett AOR-mässigt sound när jag lyssnar på det? Eller kan jag bli överraskad av att några engelska lads som ska ta plats? Tyvärr lutar det mot det som jag var rädd för. Jag hade svårt att få ihop bandets ganska släta och melodiska sound med de förväntningar jag hade på ett hårband. I stora delar kände jag att albumet var ganska trött och ointressant att lyssna på då jag inte tyckte att bandet ingav någon särskild energi eller uppstämdhet. Jag tyckte helt enkelt att Midnite City på albumet var lite för snällt för att vara ett renodlat hårband.
Det går dock att stanna vid några spår för att säga något om dem. Hardest Heart To Break tyckte jag jag är en väl genomförd ballad, jag får bra känsla av Def Leppard inspiration. Melodierna på keyboarden är ganska fina också. All Fall Down är det också lite Def Leppard känsla då takten är något snabbare, men det är ändå i miniatyr av de engelska legendarerna för annars tycker jag låten är lite för lugn än vad den kunde ha varit. Girls Gone Wild blir lite intressant då det ämnesmässigt rimmar mer om vad ett hårband sjunger om. Jag kunde höra paralleller med Poison och Def Leppard, men jag tycker ändå inte att låten är något speciellt. Den har lite bättre tempo men den låter för snäll. Beginning Of The End påminner lite om Girls Gone Wild. Men jag tycker detta är bättre och slätare då låten är lugnare och att det klaffar bättre. Texten var mer intressant också på denna låt, ganska känslig i sitt innehåll. Raise The Dead är i mitt tycke albumets bästa låt. Först här på spår nummer nio så bjuds vi på lite attityd, fart och fläkt, körsång och framhävande gitarr, det jag förknippar med hårband. Jag tycker även att bandets melodislinga på keyboard gör sig snyggt här då den skapar en bra atmosfär till ljudbilden.
Sammanfattningsvis så var detta en besvikelse. Hade albumet haft fler låtar likt Raise The Dead så hade betyget blivit högre, men nu var det inte så. För att ha en image av ett hårband tycker jag att Midnite City var alldeles för snälla på In At The Deep End. Det var alldelels för många lugna låtar som istället kunde ha haft en bättre balans med tuffare låtar.
Genre: AOR, Hair Metal
Skivbolag: Pride & Joy Music
Betyg:
Bästa låtar: Raise The Dead, Hardest Heart To Break, Beginning Of The End
Recension av: Anthony Ceylan
