Magnus Rosén Band – Its Time To Rock The World Again
Magnus Rosén, tidigare medlem i Hammerfall (1997-2007), släpper nu ett album med sitt eget projekt Magnus Rosén Band. Rosén har förklarat att albumet är en hyllning av musikens utveckling sedan 1960-talet (rockmusik i synnerhet) och att det går att hitta spår av det i de olika låtarna. Det skall nog även kunna ses som ett personligt projekt och vad som Rosén inspirerats av. Materialet är alltså väldigt varierande, vilket Rosén har fastslagit och vilket jag även som recensent har märkt genom att ha lyssnat på albumet. Albumet innehåller även ett par covers som kan bestryka det ännu mer, såsom Heart on Fire (Hammerfall), The Winner akes it all (ABBA), Ain’t no sunshine when she’s gone (Bill Withers).
Albumet innehåller en rad musiker och gäster. I den ordinarie uppsättningen sköter Magnus Rosén basen, och det kan nämnas att Zenny Gram sköter sång i flera låtar (återkommande medlem i Destiny). Utöver det förekommer det flera gästartister. Två som kan nämnas är Tony Martin (sång) och Janne Schaffer (gitarr).
En stor inspiration Rosén verkar ha är funk då det förekommer i ett par spår, och där jag kan förstå att Rosén vill framhäva sitt basspel. Det märks i låtar som The world and times (som även har ett riff ifrån Jimi Hendrixs låt Purple Haze) och Terminator. Terminator är en instrumental funklåt, men som jag tyvärr ser som det svagaste spåret då den kändes lite störig i ett album som annars har sång i övriga låtar. Det går att nämna låten Paperplane som har en ganska tydligt basriff genom hela låten, och själva låten är en lugn ballad.
Där det blir mer hårdrock märks spår som Glitter and blood, Sign of the time, Dressed to kill och Street fight man. Jag tycker alla går under kategorin melodiös hårdrock då det är välarrangerat, slätt, en del höga oktaver på vissa spår (framförallt gitarr) och med skönsång. Jag tycker dock Street fighting man var det svagaste spåret då jag kände att den skarpa titeln inte riktigt passade in i själva låtens struktur som påminner om en U2 låt i sångstil och atmosfär. Jag hade nog föredragit en rak hårdrockslåt med lite hårdare sång.
Something påminner mer om en AOR-låt, låter nästan lite svensk skön visa och vinjettmusik över den.
Den låten som jag gillade mest var Circus. Jag tyckte om gästartisten Elsa Li Jones och hennes insats hon gör. I låtens takt och Li Jones sångstil så tyckte jag att hon påminde om September (Petra Marklund), en artist som jag råkar gilla. Jag gillar även att det i sammanhanget har att göra med ett riktigt band, och inga direkta digitala trick som det är mycket i elektronisk popmusik. Så jag gillar tex trummornas bitvisa takt trummande och övriga stil då man vet att det är autentisk och inga ”beats”. Och visst blir det bättre med lite gitarriff i bakgrunden. Helt klart enligt mig den bästa låten och den enda som riktigt fastnade. Här finns det något att spinna vidare på om jag får lov att gå lite utanför recensionen.
Sammanfattningsvis så är mitt intryck att det är ett välproducerat album med många gästartister, men som tyvärr inte faller in riktigt. Jag tycker tyvärr det ger ett tröttsamt och oinspirerat intryck. Det finns lite för många covers också tycker jag. Circus gillade jag däremot och den var lite nyskapande och är det någon låt som ska promotas så tycker jag helt klart att det är den.
Genre: AOR, Rock, Hårdrock
Betyg:
Bästa Circus
Recension av: Anthony Ceylan
