Vince O’ Regan? Njet, honom har jag ingen vidare koll på trots att han varit Bob Catleys gitarrist under nio år och medverkat på cirka 45 album. Mest trogen har han varit Legion. Ett band som otroligt nog hunnit släppt 10 album på 11 år. Dessutom har han varit med i gruppen Pulse och Arabia samt samarbetat med Stoke-On-Trent fostrade kollegan Paul Hodson (Ten, Hard Rain, Cloven Hoof, Gary Hughes) via album med Bob Catley och gruppen Hodson.
Självklart har han light-riffat i Black Country/West Yorkshire stoltheter Escape. Efter två anonyma album (Unbreakable 2012, Borderline 2013) gör de återinträde in den melodiösa hårdrocken via omspelningar. Materialet är dock ett hopkok från Vince O’Regan tidigare karriär typ en personlig best of. Kan detta vara en win-win för Vince, Escape och det tidigare materialet?
Vince O’Regan – Guitar
Graham Beales – Vocals
Pete Betts – Bass
Irvin Parratt – Keyboards
Bob Pears – Drums
Lagom är ett uttryck som är lika svenskt som Jansons frestelse, surströmming och kebabpizza. Oftast har det en negativ klang när människor som vill kravla sig över jantelagens taggtråd hävdar det motsatta. Tyvärr är det så att jantelagen indirekt är ett inbyggt systemfel i det svenska samhället. Det påverkar arbetslivet, företagande och kommande generationer – ”du ska inte tro att du är bättre än någon annan”. I Grekland blev man straffad av Gudarna ifall man drabbades av hybris. I vårt moderna och världens mest sekulära samhälle har vi inga Gudar, men straffade blir man allt som oftast om man höjer sig över mängden. Å andra sidan ses ju lagom ibland som något sunt. Ät kanel, men lagom, annars blir du förgiftad, träna lagom annars kan du bli skadad. I detta fall är lagom lika med standard, det vill säga varken dåligt eller bra, alltså lagom.
Allt med Escape är helt enkelt lagom. Förutom tre riktiga anthems samt en luftig modern produktion var det svårt att hitta något annat epitet. Det var mitt omdöme efter ett antal lyssningar. Under en långpromenad skingrades mitt hjärneksem successivt. Jag hittade tillskillnad från tidigare musikfragment som passade ihop med varandra. Från en femma i betyg steg den i betygsskalan. Nu är det ju så att den liksom det mesta andra i genren inte uppfinner något helt nytt.
Soundet för mina tankar till germanska Craaft. Denna tyska konstellation släppte tre gravt underskattade album mellan 1986 och 1991. Vokalisten Graham Beales har en behaglig röst (lagom). Mannen bakom micken har figurerat i olika coverband och som pubunderhållare. Hela bandet är egentligen gamla brittiska rockrävar som helt sonika älskar sin melodiska hårdrock. Även om de inte riktigt lyckats äntrat A eller B lagen i genren, kämpar de på med gott mod, år in och ut, ungefär som Notts County i brittiska fotbollsligan League two.

Vad var det som egentligen hände under den där promenaden? Tog rökheroinet slut, fick jag hörseln tillbaka eller kom jag sist på Tipspromenaden? Först och främst var det nog produktionen som hunnit växa till sig. Där många kanske tycker keyboards och gitarr bör hålla sig mera åtskilda, gillar jag istället mixerkänslan av keyboard- och gitarrdrivenheten.
Första låten ”Lost and found” är väl inte den inledningen man önskar precis. Det blinkar lagom så det står härliga till. Singeln ”Heroes in the night” gör en 180 gradig vändning. För mig är den plattans bästa låt. Den långdragna refrängen ackompanjeras av FM blinkningar. Efterkommande ”Temptation” fortsätter leverera skön AOR, trots antydan till en tjatig refräng. I fjärde spåret ”Restless heart” implementerar Escape den första balladen. Det tog ett tag innan jag fullt ut fick grepp om konstruktionen. Nu med facit i hand så är det en av albumets bättre låtar.
Mid-tempo doftande ”Something to believe in” serverar oss ytterligare en stänkare till refräng. Den växer till sig till en av de bättre alstren på albumet. Blinded by a Lie” tillhör en av två låtar som Vince fick med på Bob Catley’s solo album Spirit of Man (2006). Egentligen är den riktigt bra, men jag upplever själva refrängen som lite väl upprepande. Sjunde alstret ”Coming home” för tankarna till kollegorna i Bite the bullet – pure British AOR. ”Bordeline” är titellåten från Escapes andra album från 2013. Inte eller denna musiktingest gör bort sig nämnvärt. I efterföljande ”Destiny” visar bandet prov på att de verkligen kan hyvla fram djäkligt sköna refränger. I detta fall en faktor som gör att låten kvalar in bland tre bästa på albumet.
I näst sista låten avfyrar Escape plattans andra alster från Bob Catleys´s Spirit of a man album nämligen ”Walk on water”. Den skiljer sig lite från de andra låtarna såväl uppbyggnadsmässigt som refrängmässigt. Den lite ödesmättade sången har sina stunder. Titellåten ”Fire in the sky” knyter ihop musiksäcken. Det är en midi-ballad som elegant stegras till fulländning – nästan. Att den är över 9 minuter bidrar dock till att helheten devalveras. Egentligen helt onödigt, då den inte precis är någon ny ”Stairway to heaven”. Annars är det en riktigt skön låt.
Den luftiga och fluffiga produktionen upplever jag som något de lyckats uppdatera till 2020-talet. Jag har dock inte hört originalen som ligger till grund för innehållet, och vill inte heller göra det. För mig blir detta ett smakprov från Escape som jag bär med mig in framtiden. Från lagom till något lite över samexisterar det potentiella embryon till att Escapes fjärde och nya platta kan bli en riktig härdsmälta.
Band: Escape
Titel: Fire in the sky
Genre: Melodic Rock/AOR
Skivbolag: AOR Heaven
Releasedatum: 30 april 2021
Bästa spår: Heroes in the night, Restless heart, Something to believe in, Destiny
Av Mats ”Hammerheart” Widholm
