Tysklandsbaserade DeVicious har släppt en platta varje år (2018 – 2020). Det är definitivt ett understatement att skriva att de smider medan järnet är som allra hetast. De två tidigare alstren har andats grav identitetslöshet; standardverk stod märkt i pannan på bandet. Dock var förra plattan lite över medel, med ett knippe låtar som jag upplevde som riktigt bra. Nu knackar det tredje kritiska albumet på slottsporten. I mina ögon ska de ha steppat upp på alla nivåer, utifrån tidigare historik, om ambitionen är att nå nästa kvalitetsnivå. Förra sångaren Zoran Sandorov var långtifrån någon Fergie Frederikson eller Jimi Jamison, man han funkade. 2019 bytte de honom mot italienaren Antonio Calanna. För mig ett nedköp av Guds like. Jag såg honom live förra året på 10 års jubileet av H.E.A.T festival i Ludwigsburg. Vältränad, absolut, avundsjuk, oh ja, men baröverkropps-strategin får väl subtilt bara anammas av Manowar?
Antonios gnällighetsaccentorgier i kombination med att hårdrockskriken kändes feltajmade, dödade helt stämningen.
På ett album kan en sämre röst förbättras av tekniska hjälpmedel. Tyvärr kan inga sådana innovationer helt rädda upp en skitnödighetsstrupe. För mig förblir det akilleshälen som genomsyrar hela albumet. Det är ju liksom svårt att komma undan, om de inte slängt in ett knippe instrumentala låtar eller 100 procent stämsång. Sångaren får mig instinktivt att tänka på Dave Niederberger i Fighter V. De båda sångfåglarna har ett epitet gemensamt: enerverande.
Ponera att man försöker bortse från det dysfunktionella organiska verktyget. Utifrån den traumatiska upplevelsen på H.E.A.T – festival, kan det vara så att den för mig blivit en form av rosa elefant, det vill säga, bara ser den sångupplevelsen, inte vad som presenteras på skivan? I vilket fall som helst, bandet spatserar på den inslagna grusgången, genom att leverera solid melodiös hårdrock i stil med tidiga Gotthard, Eden´s Curse och tysk/svenska Jaded Heart. Tillskillnad från förra plattan saknar jag någon riktig kronjuvel som ”Never let you go”. Det närmaste bandet kommer den är i inledningsspåret ”Firefly”, fjärde låten ”Walk through fire” samt nionde spåret ”You can´t stop me now”.
DeVicious ska ha all cred för att lyckats skapa välintegrerade keyboardslingor och catchiga refränger på nästan alla plattans låtar. Den diktatoriska stämsången kan också läggas in på deras pluskonto, den höjer musiken rejält. Trots all hätsk kritik så får jag helt enkelt böja mig för att Phase tree är deras jämnaste album to date. Det finns som tur är en uppsjö av kompetenta sångpedagoger, accentbefriare och vokalistersättare, vilka har en delikat uppgift framför sig. Deras fjärde platta blir kanske den som stjälper eller hjälper riktningen de väljer att ta i kvalitetstrappan.
Band: DeVicious
Titel: Phase three
Genre: Melodiös hårdrock
Skivbolag: Metalopolis Records
Releasedatum: 8 maj 2020
Bästa spår: Firefly, Walk through fire, You can´t stop me now
Betyg: 7/10
Mats ”Hammerheart” Widholm