Nästan lite obemärkt släppte Bonfire sitt sjuttonde album i karriären under förra fredagen. Ett band många av oss lyssnade på i slutet av åttiotalet/början på nittiotalet med framförallt ”Fireworks” (87), ”Point Blank” (89) och ”Knock Out” (91) som stora och framgångsrika album med hits som rullade på MTV med hög frekvens. Sedan försvann de litegrann i spåren av att Grunge och sedan Nu Metal tog över scenen. Bandet har dock helst tiden fortsatt kämpa på med regelbundna albumsläpp och de spelade här i Sverige så sent som 2018 under Rock City Stockholm. Nu med Alexx Stahl vid mikrofonen och endast en originalmedlem kvar i gitarristen Hans Ziller. (Som faktiskt inte varit med under hela resan heller efter ett avhopp under sent åttiotal). Ändå ett helt klart godkänt framträdande och albumet ”Temple of Lies” som släpptes ungefär samtidigt visade att gruppens låga ändå fortfarande brann med bra glöd.
Ett cover album senare är de då dags för ”Fistful Of Fire” som nuvarande album är betitlat. Den där konserten två år innan satt ändå någonstans i bakhuvudet och man var lite nyfiken på att höra vad de fått till den här gången. ”The Devil Made Me Do It” släpptes som första singel och den var inte så dum alls. Nyfikenhet gick över till att man gjorde en markering i almanackan att albumet var på väg.
Redan samma dag som det släpptes var man därför beredd. Vilket brukar vara lite farligt då man faktiskt hade lite förväntningar och någonstans hoppades att de skulle ta en tillbaka till tonåren och de tidigare storverken. Framförallt ”Knock Out” spelades flitigt tillsammans med Scorpions ”Crazy World” och Bon Jovi:s ”Keep The Faith” hemma i pojkrummet. Kunde de återigen få till samma sound som gjorde dem till ett av banden man alltid nämnde när diskussionerna på skolans raster avhandlade vad man senast sett på MTV.
Svaret på den frågan visade sig vara nej. Det här albumet fick mig inte alls att minnas. För det här var det inget nostalgiskt med överhuvudtaget. Pojkrummet är lika fjärran som diskussionerna på rasterna. Det här är i stället ett modernt hårdrocks album med klara drag mer mot metal än mysig 80 tals rock. Det känns nytt och fräscht nästan som ett debutalbum med grymma riff, enkla hookiga refränger och stor variation på spåren. Hans Ziller som passerat 60 lirar som om han återigen är 25 och Alexx Stahls får briljera med sin stämma högt som lågt. Melodiöst med keyboards och bakgrundsstämmor men med med tyngden från metal i botten vilket får mig att ständigt vilja vrida upp volymen bara lite till och digga med såväl huvud som kroppen.
Man vill lira luftgitarr, låtsas vara den där trummisen som man drömde om som liten. Man vill sjunga med och hytta med näven i takt. Riffen får håret på armarna att ställa sig rakt upp och de dras till sin spets i ”Fire Etude”. En kort instrumental gitarrorgie som kommer lyfta ännu mera live framöver men som redan på albumet låter helt magiskt och skulle få självaste Yngwie att bli avundsjuk.
Vanligtvis brukar vi gå igenom låt för låt men på det här albumet behövs det inte. Vi får 14 helt fantastiska spår. Ett intro som får dig att spetsa öronen i ”The Joker”, underbart stillsamma balladen ”When An Old Man Cries”, 80 tals keyboards inledning i ”Warrior”. ”Fire & Ice” med metal riffiga gitarrer och taktfasta trummor bryter av perfekt mot spår som ”The Devil Made Me Do It” och framförallt plattans bästa spår ”Gotta Get Away” där fokus mer ligger mot refrängen och melodin. Sista spåret är en akustisk version av tidigare nämnda ballad vilket kanske om vi ska klaga på något är lite onödigt dock är den i sin avskalade enkelhet en skön avslutning då man faktiskt är helt utpumpad efter att ha totalt tokdiggat plattan igenom. Det här är verkligen ett album som lever upp till sin titel.
Efter att ha lyssnat på albumet under en vecka har jag heller inte tröttnat utan tvärtom har låtarna fått sätta sig och växt. Vilket gör att slutbetyget till slut hamnar så högt som det gör. Den här eldsnäven var verkligen en riktig Knock Out!
Band: Bonfire
Titel: Fistful Of Fire
Genre: Hårdrock
Skivbolag: AFM Records
Releasedatum: 3/4
Bästa spår: Gotta Get Away, When The Old Man Cries, Warrior, The Devil Made Me Do It, Rock N’ Roll Survivors
Betyg: 8/10
Av: Magnus Blomqvist
