Det Stockholmsbaserade bandet Black Cat Moan är tillbaka och släpper nytt material för första gången sedan 1991. Det året släpptes gruppens tills nu hittils ända fullängdare som är självbetitlad. Det albumets sound kan klassas som hårdrock, lite sleaze, lite bluesigt och väldigt 1970-tals inspirerat. Själv fick jag mycket känslan när jag lyssnade igenom den att den även var lite tidstypiskt rocksound i skarven mellan 1980- och 1990-talet, alltså väldigt stark sång, ganska gitarrbaserat och eko i studiorösten. Sen även att det kändes väldigt inspirerat av Led Zeppelin, då framförallt Robert Plant på sången. Men jag tänkte även på det då ganska fräscha bandet Kingdom Come och dess sångare Lenny Wolf. Debuten har några sköna spår som det självbetitlade Black Cat Moon och väldigt bluesiga Heartbreak Jury. Debuten ansågs lovande och bandet fick hyfsad bra kritik och turnerade runt i landet. De var även på gång att spela in sin andra studioplatta innan skivbolaget gick i konkurs. Surt det för sedan har bandet inte spelat in något nytt tills nu.
Den stora frågan är då, hur står sig bandet idag 32 år senare? Lars Isaksson (sång), Jörgen Lantto (Gitarr, Bas) och Bo Åström (Trummor, slagverk) är alla originalmedlemmar och står för musik och text förutom sista spåret Lonely You som är en cover ifrån det brittiska bandet Badfinger (1974). Jag har lyssnat igenom albumet men tyvärr kommer inte omdömet bli positivt. Stilen är ganska rak hårdrock, men tidvis ganska bluesig också. Produktionen är tyvärr inte speciellt bra utan det känns väldigt analogt och inte speciellt väl paketerat. Jag får känslan att det är gamla kompisar som samlats igen för att ha lite roligt och göra något tillsammans. Det känns som att många bidrar med sånt de kan redan och inte skapar något särskilt originellt eller nytänkande tillsammans. Må vara att Jörgen Lantto sköter sitt gitarrspel ganska väl igenom i stort sett hela plattan, men trumspelet känns ganska simpelt och skolboksexempel. När det kommer till sång så är tyvärr Isaksson inte nära rösten i debutalbumet. Jag har full respekt att det har gått 32 år sedan debuten och att rösten förändras med åldern, men o andra sidan är det just detta jag har att jämföra med och då är det inte nära. På låten Tiger Ribs tycker jag Isaksson försöker dra ut svängarna likt Robert Plant, men det som irriterar mig med låten istället är texten. Vem använder Texas, Tennessee och tiger i samma text? Nej, nej och åter nej! En sådan liten detalj kan etsa sig fast och förstöra upplevelsen för en hel låt och det gör det tyvärr här, och jag tycker det tyder på hur ogenomtänkt låten är utan man bara klipper och klistrar ihop något som är vedertaget inom rock och blues. Det gäller att välja rätt metaforer, som är vanligt inom tyngre musik. Det är i överhuvudtaget svårt att lyfta fram några enskilda spår då de flesta för mig känns som skåpmat eftersom de verkar väldigt simpla och att det textmässigt mest bara sjungs om typiska rockrelaterade saker (förutom gitarren då, som jag tycker gör sitt jobb). Men en låt vill jag lyfta fram som jag tycker är albumets överlägset bästa, nämligen No Mediocracy. Låten har ifrån första stund en härlig melodislinga med rytm mellan gitarr och trummor som skapar en fin symbios, och Isaksson får till rösten så det känns både power och allsång. Meldoislingan följs att en härlig gitarriff som känns väldigt 1970-tals aktig, ja ganska mycket Mountain över det tycker jag. Låten är ett typexempel på när man får till en bra låt genom s.k. ”less is more”. Det finns även körer i sången, men här kommer min kritik av låten. Idén med kören är inte dålig, men jag tycker den är för tam! Ledsen tjejer. Det är synd för hade körsången var lite mer potent och högre ton, eller om de manliga bandmedlemmarna alla hade sjungit ihop i kör med bra stämma, så tror jag det hade låtit ännu bättre. Men hursomhelst en bra låt.
Omdömet är tyvärr inte bra, utan detta album bleknar i jämförelse med Black Cat Moans debutalbum. Tidsspannet på 32 år kanske har hunnit ikapp bandet? Jag tror inte det hade låtit såhär om de haft mer tur med sitt tidigare skivbolag som tyvärr gick i konkurs och grusade bandets påtänkta uppföljaralbum när det en gång begav sig. I så fall är det otur och det är bara att beklaga. Men detta är tyvärr mediokert. Det kan funka på puben när det liras livegig, men utöver det är jag skeptiskt. I så fall är det bättre att köra äldre låtar ifrån debutalbumet, plus den sköna låten No Mediocracy.
Genre: Hårdrock, Bluesrock
Betyg:
Bästa spår: No Mediocracy
Recension av: Anthony Ceylan
