Då är det japanska kultbandet Babymetal tillbaka med sin fjärde fullängdare The Other One. De har idag otaliga framgångar, många turnéer och stora artistsammarbeten bakom sig. Jag minns första gången jag hörde talas om de, det var en kollega på mitt jobb som ville visa mig ett japansk band med små och söta tjejer i framsidan som sjöng japansk popmusik, medan det var killar i bakgrunden som spelade värsta heavy metal. Det var min första bekantskap med bandet och jag tyckte mig se både något roligt och intressant, men kanske inte något jag primärt lyssnar på.
Jag tycker å min sida att man skall ta gruppen för vilka de är. De är ett band ifrån Japan som gör fusion mellan japansk popmusik (J-pop) och Heavy Metal. Bandet har även definierat denna stilistiska riktning som en ny genre, nämligen ”Kawaii Metal”. Ordet kawaii betyder ”cute”, alltså söt och kan då ses som en anspegling på att de heter Babymetal. Bandets största framgångar kan vid det här laget anses vara gruppens två första album, Babymetal (2014) och Metal Resistance (2016). De flesta av gruppens hits är ifrån dessa två och albumen var riktigt exprimentrika och hypen var nog som allra störst runt de här två plattorna. Sedan dess så kan man betrakta Babymetal som en både ett etablerat och välkänd band inom metal- och popvärlden.
Babymetals kändaste medlemmar är såklart Su-metal (Suzuka Nakamoto) och Moametal (Moa Kikuchi). Dessa två är bandets kärngrupp, ledande sångare och även dansare. Det kan påpekas att den tredje kärnmedlemmen Yuimetal lämnade bandet 2018. Sedan dess har bara de två förstnämnda skött sången och det har istället varit olika bakgrundsdansare (Avengers) som har täckt upp. Utöver det finns själva bandet, det s.k. Kami Band. Annars är spindeln i nätet för gruppen producenten Kobametal (namn under pseudonym).
Så till själva albumet. Det är inte det lättaste att bedöma gruppen då de är som sagt ovan väldigt annorlunda, sen givetvis att man inte kan förstå det språkliga om det inte sjungs på engelska. Sen får man skjuta in att Babymetal är pionjärer inom kawaii metal som de i stort är skapare till. De är då kanske mer kända och hypade än vad de faktiskt är bra. De är alltså kulturbärande och i framtiden kommer de vara en stor inspiration för nya band inom genren. Därför är det för det mesta känsla som får styra omdömet och själva musiken. Deras musikstil har bedömts ifrån lite allt möjligt som speed metal, power metal, alternative metal, nu metal och J-pop. Bandet har gått ut med att albumets tio låtar kretsar kring tio olika parallella världar hur bandets synvinkel. Det finns alltså ett tema och kanske en viss mogenhet i bandet istället för att sjunga om tonårsproblem.
Öppningspåret är just vad det låter som. Känns dock som ett nummer som fungerar live men tveksamt på skiva. Tar men de tre följande spåren, Divine Attack, Mirror Mirror och MAYA så märks kontrasterna mellan popsången, den digitala ljudbilden och periodvis tunga spelandet ifrån Kami Band. Jag tycker Kami Band har i alla tre spåren delar som går att knyta till power- och speed metal om man ser till framförallt trummandet. Men det är enbart delar i låtarna som det blir tungt, annars kompar bandet med de övriga inblandade. Intressantast är dock MAYA där det blandas en del engelska fraser som ger en bättre edge, särskilt när tjejerna betonar ”say my name”. Kami Band är lite mer konstanta här också i sin närvaro, men de spelar lite mer fixerat sarare än utväxlande som ger både speed men även lite tankar åt alternative metal eftersom jag tycker det låter ganska simpelt.
Time Wave sticker ut att det är engelska som är leadsången, medan japanska dominerar refrängsången. Men utöver det är detta en utpräglad J-pop låt. Believing känns faktiskt dels som en nu metal aktig låt om man hör gungandet mellan gitarren och trummorna, så till vida att det är distad men simpelt riff och hårt trummande. Men utöver det är det väldigt pop-aktig låt. På METALIZM är poppmusiken tillbaka. Varför ordet metal är med i titeln är märkligt då det är en elektronisk poplåt med inga inslag av metal alls. Tur då att nästföljande låt visar en riktig bra kombination av pop och metal, Monochrome. Trummandet är i framkanten och här finns en riktig bra hook som följer med i låten. För första gången i albumet tycker jag mig höra ett riktigt melodisk leadriff även ifrån gitarren. Sen kommer tejerna in med sin poppiga del som bildar bra symbios med Kami Band. En höjdpunkt i albumet.
Light and Darkness är också en utpräglad poplåt, men där kompandet med Kami band fungerar relativt bra tycker jag. Kompandet märks tydligt i bas, trummor och refrängerna. Jag tycker den här låten står sig ganska bra. Avslutningen THE LEGEND fortsätter lite i samma spår som föregående och är avslutningspår. Jag tycker även den står sig ganska väl och är mer melodisk i jämförelse.
Slutomdömet är lite svårt men jag ska inte sticka under stolen med att jag tycker nog detta albumet är lite för poppigt för min smak. Jämfört med bandets tidigare alster så verkar de nog vid detta albumet lägga större vikt vid bra produktion och elektroniskt ljud. Men jag skall inte förringa Su-metal och Moametal som jag tycker sköter sången väl och ser man till J-pop är detta ett album som står sig gaanska väl. Men sett till metalbiten tycker jag det är ett steg nedåt jämfört med tidigare och det blir lite enkelspårigt med många partier som har drag ifrån alternativ metalmusik. Men ja detta är ju kawaii metal som bandet har defineirat själva och det är öppen för debatt men jag stannar här. Det kan ju även vara så att det är prov på en mognad hos bandet och frontpersonerna som man velat lägga vikt på som jag nämner en bit upp. Men mitt omdöme är att albumet till sin helhet är ett medelbra album. Men Babymetal som kulturbärare och fenomen har inte sagt sitt sista ord ännu utan är tillbaka på den stora scenen igen.
Genre: J-pop, Elektronisk pop, Alternative metal, Power Metal, Nu metal
Betyg:
Bästa Låtar: Monochrome, Light and Darkness, MAYA
Recension av: Anthony Ceylan
