Jag kommer ihåg den dagen då Skid Row la ut en teaser om ny musik. Min sambo säger “Det låter som Erik Grönwall”. Jag skrattar och säger, nej men det är det ju inte. Tanken slog mig aldrig, med tanke på vad Erik precis hade gått igenom och att han tidigare innan sjukdom visat ett tappat intresse för att stå på scen och ville mer köra på entreprenörskaps ådran.
Några timmar senare, nyheten är över allt. Ny sångare i Skid Row – Erik Grönwall. Jag kunde inte tro det. Jag blev faktiskt lite chockad men samtidigt inte förvånad. Jag blev glad, exalterad och framförallt varm i hjärtat. Vilken jävla success story. Från att genom Idol söka in med 18 & life, vinna idol, gå med i H.E.A.T, turnera världen, vinna över sjukdomen, för att sedan bli sångare och frontman i det band som banade vägen för honom. Det är surrealistiskt och välförtjänt. Grönwall power all the f*cking way.
Så, nu är då äntligen skivan här. Första med Erik Grönwall. Samt första fullängdaren av Skid Row sedan 2006. Förväntningarna är stora och lika så farhågorna. Skid Row är mitt absoluta favoritband någonsin. De tre första skivorna som de skapade med Sebastian Bach är helt magiska. Både S&T 1989 och framför allt Slave To The Grind 1991, kan vara två av världens bästa skivor någonsin i mitt tycke. Visst Subhuman Race är svagare än de två första, men det finns ett gäng guldkorn där. Skid Row har sedan präglats av att de aldrig riktigt kommit tillbaka till den prime som de hade, och de har också präglats av flertal byten av sångare och såna som inte riktigt passat in i bandet. Johnny Solinger tycker jag dock gjorde ett bra jobb (även om skivorna/låtarna inte riktigt föll mig i smaken). Tyvärr så gick Johnny bort i hjärtsvikt 2021. Ett kort tag hade man dessutom Tony Harnell (Ex. TNT) som sångare i bandet och även om Tony är en fantastisk sångare, så passade han inte in i bandet.
Erik Grönwall är en av mina största idoler, både som sångare och frontman, men också ur ett entreprenörskaps/business aspekt, då jag själv är entreprenör och jobbar inom musikbranschen/skivbolagsbranschen. (Rolig anekdot är att jag för något år sedan blev intervjuad av en tidning i min hemstad, där jag berättade hur jag ville jobba i musikbranschen, likt hur Erik Grönwall gjorde det och samtidigt musicerade, likt som jag gör. Då tidningen kom i tryck hade de skrivit det som ett citat av Erik Grönwall. ”Jag vill jobba inom musikbranschen – Erik Grönwall”. Fint hur vi båda vill det Erik, haha..). Som sagt, förhoppningarna är höga och förväntan lika så. Erik Grönwall + Skid Row, det bör vara en match in heaven, eller hur? Live verkar det sannerligen vara så, utifrån de klipp som jag har sett och hört, där de gamla låtarna framförs. Nytt material med bandet då? Jo, låt oss ta reda på det.
Första spåret på skivan, “Hell Or High Water”, är ett “Monkey Business” osande spår från Slave To The Grind. Bra gung och ett lika bra riff. Erik får bra plats på verserna och jag gillar den elaka nerven. Snygga gitarrstämmor infinner sig. Detta borde väl få de mest hardcore-fansen att gå igång, då det i mitt tycke låter mer prime-tiden än vad det har gjort sedan Bach-eran. Snyggt mittenparti där låten får andas, med snygga gitarreffekter. Ger en bra dynamik i låten, likt flertal låtar på tex Slave To The Grind. Bra tyngd i gitarrerna också. Eriks röst kommer till sin rätta (som vanligt). Ett starkt spår helt enkelt.
Titelspåret “The Gangs All Here”. Dessutom första singeln från skivan. Fullt med energi och även här känner man en nostalgi av de forna dagarna, med Eriks sång som varvas med de mer punk-körerna av Rachel Bolan (bassist). Det är den här thrash metal/punk/hårdrock fusion som jag fastnade för på Slave To The Grind. Refrängen (om en kanske lite enformig) så är det väldigt catchig. Lite mer åt det melodiösa hårdrocks hållet. En bra fusion mellan S/T och Slave, med en gnutta modernare touch. Erik visar fortsatt på sin breda range i sången. Jag menar, jävlar vilka toner karln tar.
“Not Dead Yet”. Det fortsätter på det ösiga upptempo spåret. Lite AC/DC vibes i verserna med inslag av lite punkigare vibes. Refrängen skulle kunna vara ett Airbourne spår till exempel. Bra nerv av Erik i verserna, snygg blandning av högre toner/elakare distade toner. I första lyssning försvinner refrängen bara mig förbi dock. Men den växer sig sakta på en. Jag gillar dom klassiska hockey/punk körerna som blandas med Eriks leadsång.
”Time Bomb”, plattans tredje singel. Tyngre inledande riff och gung. Jäkligt läckert. Headbangar vänligt kan man säga. Extremt starka verser som bygger snyggt mot refrängen. Även denna har behövt växa på mig. Refrängen tycker jag är snygg men jag är inte alls ett fan av “tick tick tick tick” på refrängerna. Kan tycka det funkar i början på första versen men sedan stör jag mig bara på det. Jag känner också att man hade kunnat leka mer med melodierna i låten, exempelvis på vers två för att bryta av mot första versen samt även i refrängerna. Något som Skid Row var duktig på, framför allt på Slave To The Grind, var att få låtarna att vara flytande och att det hände väldigt mycket i dom, struktur och melodi mässigt. Självklart en del på grund av hur Sebastian Bach sjöng in låtarna men också i hur de snickrade ihop strukturerna. Det är ett OK spår, men det blir lätt lite enformigt och upprepande. Speciellt “tick tick tick tick”.
”Resurrected”, det är mer åt det klassiska Skid Row. Men det är en hårfin gräns att leka med nostalgi och att bli för upprepande på sig själva. Även här är verserna starkare än refrängerna. Det är inte dåligt, långt i från. I mitt tycke bättre än på länge. Men jag känner inte så mycket nyskapande i detta spår och refrängen är inte tillräckligt stark för att kompa med verserna. Erik sjunger såklart fortsatt bra, även om jag någonstans funderar hur det skulle låtit om Erik fått vara med i skapandeprocessen. Som jag har förstått så var denna skiva i stort sett klar och den var skriven för ZP Heart (bandets förra sångare, tidigare sångare i Dragonforce). Så jag tror att Erik “bara” har spelat in utifrån hur låtarna är skriven, givetvis med en egen touch när det kommer till sin performance. Men jag funderar verkligen på om inte man kunde ha lyft detta mer, om Erik fått vara med i låtskrivar processen. Det här är ingen fakta dock, det är bara vad jag tror!
”Nowhere Fast”, väldigt tungt inledande riff och gung även här. Snygga verser där Erik ligger mer low key. Snygga gitarr inslag. Även här tycker jag att låten lider av att verserna är väldigt starka och bygger väldigt mycket mot refrängerna, men att det faller på refrängerna. Inte tillräckligt starkt. Det blir något antiklimax för mig. Vers två till exempel tycker jag bryter av bra mot vers 1, vilket gör det ännu mer surt att jag inte känner att refrängerna lyfter. Återigen, det är INTE dåligt. Men det lyfter inte. Snyggt distande på refrängerna av Erik, till exempel på textraden “Speed of Sound”. Jag vill också slå ett slag för produktionen, jag tycker detta är en av de starkare produktioner som Skid Row haft sedan Slave To The Grind. Samtliga musiker levererar också spelmässigt.
“When The Lights Come On”, intro ledande bas och trummor a la “Piece Of Me” från S/T. Likaså verserna har lite den känslan. Mycket känsla från S/T. Återigen det här med den nostalgiska känslan som saknar ny-skapandet. Jag gillar pre-choursen. Men det faller platt igen på refrängerna. Fan då. Snygga gitarrsolon iallafall.
”Tear It Down”, plattans andra singel. Gillar introt starkt, snygg kombo av riffen och solon. Snyggt med markerande trummor a la “We Will Rock You”. Här lyfter refrängen bättre än tidigare spår. Bra dynamik i låten. Snygga sångstämmor av Erik och jag gillar återigen hur körerna får ta plats gentemot Eriks lead sång.
”October’s Song”. Här bryter vi av! Jävligt läckert inledande av instrumentalisterna, snygg gitarrmelodi och basen får ta bra plats. Extremt snygg nerv och sång av Erik på verserna. Bra dynamik och känsla. En ordentlig Skid Row ballad? Håller den samma nerv och dynamik som tex “Wasted Time”? Nej, men på god väg. Jag gillar refrängen och låten över lag. Det är nerven och känslan som lyfter låten, både i det instrumentala och i sången. Snyggt dynamiskt hur det bryter av efter refräng två. Sådana här strukturer som infinner på Slave To The Grind, det händer mycket och det är framför allt utöver en bra melodi, väldigt mycket känsla som står i fokus. Kanske att man kunde leka mer med refrängerna i form av körer/stämmor för att åter bygga ännu mer dynamiskt och lyfta refrängerna ännu mer. Speciellt då låten är så lång. Men det kan vara plattans starkaste spår i mitt tycke. Framförallt känns den mer modern Skid Row.
”World On Fire”, plattans sista spår. Extremt bra ös och tryck i trummor, likaså riktigt bra intro riff. Bra tyngd i verserna. Känns mer modern denna också. Refräng riffet är riktigt läckert. Denna har fått växa på mig också. Kan man ha lekt mer med refrängerna här också? Pre-chorus är till exempel riktigt stark. Refrängerna lyfter mer på denna än vissa andra låtar på skivan men man hade kunnat lekt mer i melodi skrivandet. Instrumentalt tycker jag den känns modernare men med nostalgiska inslag, det man älskar med Skid Row.
Sammanfattning:
Det här kan vara den svåraste recensionen jag någonsin gjort. Jag har extremt svårt för partiska människor. Jag tycker inte man ska vara recensent om man är partisk. Vilket sätter en stor press på mig som ett av Skid Row’s största fans (även om jag av någon anledning är blockad på deras instagram, lustigt va? Santa Cruz förstår jag, men inte Skid Row..) och även ett extremt stort fan av Erik Grönwall som jag har väldigt stor respekt för. Man vill inte kliva någon på tårna och samtidigt vill man vara ärlig med sig själv. Det är svårt. Men jag tror att de bästa fansen som finns är inte dom som säger de älskar allt som ens favoritband gör. Eller dom fansen som säger “nä men Skid Row slutade vara bra vid Slave To The Grind”. Utan dom som faktiskt vågar vara ärlig och säga att man kanske inte gillar allt. Men som lyfter det dom gillar och hellre fokuserar på det. Även om kanske konstruktiv kritik ges då och då, samt att man är ärlig med sin åsikt. Det är inte för att hata, det är för att man älskar.
Är detta Skid Rows bästa skiva? Det vet ni redan svaret på utifrån min recension. Är det deras “sämsta”, nej det är det inte heller. Det finns starka låtar på denna, insatsen av samtliga musiker är fantastisk. Erik passar i Skid Row som handen i handsken. Om någon ska kliva in i Sebastian Bach skor, så är det Erik Grönwall! (Nu blir jag väl blockad av Sebastian Bach också ska ni se). Kan skivan präglas av att Erik inte varit med i låtskrivar processen? Kanske! Kanske kunde skivan varit starkare om de väntat och gått igenom den, på en låtskrivar nivå med Erik? Kanske!
Jag är vilket som glad för att en ny skiva kommit med mitt favoritband. Jag är glad över att Erik Grönwall får vara en del av mitt favoritband och bidra till deras legacy. Jag har till och med köpt deras splatter vinyl. Det gör äkta fans, köper bandets musik, även om det kanske inte är den bästa skivan. Men jag lovar er, den kommer rulla på vinyl kvällar hemma hos mig. Cheers.
Band: Skid Row
Album: The Gang´s All Here
Release: 2022-10-14
Skivbolag: Ear Music
Bästa spår: Hell Or High Water, The Gangs All Here, October´s Song.
Av // Rasmus Harnesk Wiklund
